B. Gud måste förstöra Sodom
1 Mos 18:26 Och Jehova sade: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga i staden ska jag skona hela platsen för deras skull.”
1 Mos 18:29 Och han talade återigen till honom och sade: ”Kanske kommer det att finnas fyrtio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”
1 Mos 18:30 Och han sade till honom: ”Kanske kommer det att finnGud är överflödande barmhärtig mot dessa som han bryr sig om, och djupt förbittrad på dessa som han avskyr och förkastaras trettio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”
1 Mos 18:31 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tjugo där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”
1 Mos 18:32 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tio där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”
Det här är några utdrag som jag har valt ur Bibeln. Det är inte de kompletta, ursprungliga versionerna. Om ni vill se dem kan ni själva leta upp dem i Bibeln; för att spara tid har jag uteslutit en del av det ursprungliga innehållet. Här har jag bara valt ut flera nyckelstycken och nyckelmeningar och utelämnat flera meningar som inte har någon anknytning till vår gemenskap i dag. I alla de stycken och allt det innehåll vi samlas kring, hoppar vi över detaljerna i berättelserna och människans uppträdande i berättelserna; i stället talar vi bara om vad Guds tankar och idéer var vid det aktuella tillfället. I Guds tankar och idéer kommer vi att se Guds sinnelag, och i allt Gud gjorde kommer vi att se den sanne Guden själv – och i detta kommer vi att uppnå vår målsättning.
Gud bryr sig bara om dem som är i stånd att lyda hans ord och följa hans befallningar
Styckena ovan innehåller flera nyckelord: siffror. Först sa Jehova Gud att om han fann femtio rättfärdiga inne i staden skulle han skona hela platsen, han skulle alltså inte förstöra staden. Fanns det då verkligen femtio rättfärdiga inne i Sodom? Det gjorde det inte. Vad sa Abraham till Gud en stund senare? Han sa: Kanske kommer det att finnas fyrtio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Därnäst sa Abraham: Kanske kommer det att finnas trettio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Och kanske tjugo? Jag kommer inte att göra det. Tio? Jag kommer inte att göra det. Fanns det då verkligen tio rättfärdiga inne i staden? Det fanns inte tio – men det fanns en. Och vem var denne ende? Det var Lot. Vid det tillfället fanns det endast en rättfärdig person i Sodom, men var Gud mycket noga eller krävande när det gällde det här antalet? Nej, det var han inte! Så när människan fortsatte att fråga: ”Vad sägs om fyrtio?” ”Vad sägs om trettio?” tills han kom till ”Vad sägs om tio?”, sa Gud: ”Även om där bara fanns tio så skulle jag inte förstöra staden; jag skulle skona den och förlåta de andra människorna utöver dessa tio.” Tio skulle ha varit ynkligt nog, men det visade sig att det faktiskt inte fanns ens så många rättfärdiga människor i Sodom. Då förstår du att i Guds ögon var stadsbornas synd och ondska sådan att Gud inte hade något annat val än att förgöra dem. Vad menade Gud när han sa att han inte skulle förstöra staden om där fanns femtio rättfärdiga? De här antalen var inte viktiga för Gud. Vad som var viktigt var huruvida staden innehöll de rättfärdiga som han ville ha. Om det så bara fanns en rättfärdig person i staden skulle Gud inte låta honom komma till skada genom att han förstörde av staden. Vad detta betyder är att oavsett om Gud skulle förstöra staden eller inte, och oavsett hur många rättfärdiga det fanns i den, så var denna syndfulla stad i Guds ögon förbannad och avskyvärd och borde förstöras, borde försvinna ur Guds åsyn medan de rättfärdiga skulle vara kvar. Oavsett tidsåldern, oavsett människosläktets utvecklingsstadium, förändras inte Guds inställning: Han hatar ondska och bryr sig om dem som är rättfärdiga i hans ögon. Denna Guds klara inställning är också den sanna uppenbarelsen av Guds innersta väsen. Eftersom det bara fanns en rättfärdig person i staden tvekade inte Gud längre. Slutresultatet var att Sodom oundvikligen skulle förstöras. Vad ser ni i detta? I den tidsåldern skulle Gud inte förstöra en stad om det fanns femtio rättfärdiga i den, inte heller om där fanns tio, vilket innebär att Gud skulle besluta sig för att förlåta och vara tolerant mot mänskligheten — eller utföra vägledningens verk — på grund av några få människor som var i stånd att vörda och tillbe honom. Gud lägger stor vikt vid människans rättfärdiga gärningar, han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att tillbe honom, och han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att göra goda gärningar inför honom.
Har ni någonsin läst i Bibeln att Gud, från äldsta tider till i dag, har delgett någon människa sanningen eller talat med någon om Guds väg? Nej, aldrig. Guds ord till människan som vi läser om förklarade bara för folk vad de skulle göra. En del satte i gång att göra det, andra gjorde det inte; en del trodde och andra trodde inte. Det var allt som var. Den tidens rättfärdiga – de som var rättfärdiga i Guds ögon – var alltså bara dessa som kunde höra Guds ord och följa Guds befallningar. De var tjänare som verkställde Guds ord bland människorna. Kunde sådana människor sägas vara sådana som kände Gud? Kunde de sägas vara människor som fullkomnades av Gud? Nej, det kunde de inte. Var då dessa rättfärdiga människor — oavsett antal — i Guds ögon värdiga att kallas Guds förtrogna? Kunde de kallas Guds vittnen? Absolut inte! De var absolut inte värdiga att kallas Guds förtrogna och vittnen. Så vad kallade då Gud sådana människor? I Bibeln, fram till de skriftstycken som vi just har läst, finns det många fall då Gud kallar dem ”Min tjänare”. I Guds ögon var alltså den tidens rättfärdiga människor hans tjänare — de var de människor som tjänade honom på jorden. Och hur tänkte Gud angående denna benämning? Varför kallade han dem så? Har Gud normer för vad han kallar människor i sitt hjärta? Det har han absolut. Gud har normer oavsett han kallar människor rättfärdiga, fullkomliga, rättskaffens eller tjänare. När han kallar någon sin tjänare är det hans fasta övertygelse att denna person är i stånd att ta emot hans budbärare, i stånd att följa hans befallningar och kan verkställa det som budbärarna befaller. Och vad verkställer denna person? Det som Gud befaller människan att göra och utföra på jorden. Kunde det som Gud på den tiden uppmanade människan att göra och utföra på jorden kallas Guds väg? Nej, det kunde det inte. För på den tiden begärde Gud bara att människan skulle göra några få enkla saker; han uttalade några enkla befallningar och sade åt människan att bara göra det här eller det där och inget mer. Gud verkade enligt sin plan. För vid den tiden var många betingelser ännu inte för handen, tiden var inte mogen än, det var svårt för människosläktet att uthärda Guds väg, och därför hade Guds väg ännu inte börjat strömmas ut från Guds hjärta. Gud betraktade de rättfärdiga människor han talade om och som vi ser här – oavsett om de var trettio eller tjugo – som sina tjänare. När Guds budbärare träffade på dessa tjänare skulle de kunna ta emot dem och följa deras befallningar och handla i enlighet med deras ord. Detta var exakt vad tjänarna skulle göra och uppnå i Guds ögon. Gud är omdömesgill när han ger människor benämningar. Han kallade dem inte tjänare därför att de var som ni är nu – därför att de hade hört mycket predikande, visste vad Gud tänkte göra, förstod mycket av Guds vilja och begrep hans förvaltningsplan — utan därför att deras mänskliga natur var uppriktig och de var i stånd att rätta sig efter Guds ord. När Gud befallde dem kunde de lägga vad de gjorde åt sidan och utföra det som Gud hade befallt. För Gud är följaktligen den främsta innebörden i titeln[a] tjänare att de samarbetade med hans verk på jorden, och även om de inte var Guds budbärare var det de som verkställde och implementerade Guds ord på jorden. Så ni förstår att dessa tjänare eller rättfärdiga människor betydde mycket i Guds hjärta. Det verk som Gud skulle sätta i gång på jorden kunde inte fungera utan människor som samarbetade med honom, och den roll som Guds tjänare tagit på sig kunde inte ersättas av Guds budbärare. Varje uppgift som Gud befallde dessa tjänare var av stor betydelse för honom och därför kunde han inte förlora dem. Utan dessa tjänares samarbete med Gud skulle hans verk bland människorna ha stannat upp och resultatet skulle ha blivit att Guds förvaltningsplan och Guds förhoppningar hade gått om intet.
Gud är överflödande barmhärtig mot dessa som han bryr sig om, och djupt förbittrad på dessa som han avskyr och förkastar
Fanns det tio Guds tjänare i Sodom enligt Bibelns berättelse? Nej, det gjorde det inte! Var staden värd att skonas av Gud? Endast en person i staden — Lot — tog emot Guds budbärare. Detta visar att det bara fanns en Guds tjänare i staden, och följaktligen hade Gud inget annat val än att rädda Lot och förstöra staden Sodom. De här samtalen mellan Abraham och Gud må verka enkla, men de illustrerar någonting mycket djupt: Det finns principer för Guds agerande, och innan han fattar ett beslut ägnar han lång tid åt att iaktta och överväga; innan tiden är den rätta kommer han definitivt inte att fatta några beslut eller dra några förhastade slutsatser. Samtalen mellan Abraham och Gud visar oss att Guds beslut att förstöra Sodom inte var det minsta felaktigt, för Gud visste redan att det inte fanns fyrtio rättfärdiga i staden, inte trettio rättfärdiga, inte heller tjugo. Där fanns inte ens tio. Den enda rättfärdiga personen i staden var Lot. Allt som hände i Sodom och dess omgivningar iakttogs av Gud och var lika välbekanta för honom som ovansidan på hans egen hand. Därför kunde hans beslut inte vara felaktigt. Människan är däremot - jämfört med Guds allmakt - så förlamad, så dåraktig och okunnig, så kortsynt. Detta är vad vi ser i samtalen mellan Abraham och Gud. Gud har låtit sitt sinnelag strömma fram från begynnelsen till i dag. Även här är det Guds sinnelag vi bör se. Siffror är enkla och säger ingenting, men här finns ett mycket viktigt uttryck för Guds sinnelag. Gud skulle inte förstöra staden på grund av femtio rättfärdiga. Beror det på Guds barmhärtighet? Beror det på hans kärlek och fördragsamhet? Har ni sett denna sida av Guds sinnelag? Även om där bara funnits tio rättfärdiga skulle Gud inte ha förstört staden på grund av dessa tio rättfärdiga människor. Är detta Guds fördragsamhet och kärlek eller inte? På grund av sin barmhärtighet, fördragsamhet och omtanke om dessa rättfärdiga människor skulle han inte ha förstört staden. Detta är Guds fördragsamhet. Och vad ser vi då för resultat till slut? När Abraham sa: ”Kanske kommer det att finnas tio där”, sa Gud: ”Jag skall inte förstöra den.” Efter det sa Abraham inget mer — för inne i Sodom fanns inte de tio rättfärdiga som han syftade på och han hade inte mer att säga och nu förstod han varför Gud hade beslutat att förstöra Sodom. Vilket Guds sinnelag ser ni i detta? Vad för sorts beslut fattade Gud? Jo, om det inte fanns tio rättfärdiga i den här staden tillät inte Gud att den existerade utan skulle oundvikligen förstöra dem. Är inte detta Guds vrede? Representerar denna vrede Guds sinnelag? Är detta sinnelag uppenbarelsen av Guds heliga innersta väsen? Är det uppenbarelsen av Guds rättfärdiga innersta väsen som människan inte får kränka? Efter att ha fått bekräftat att det inte fanns tio rättfärdiga i Sodom var Gud viss om att han skulle förstöra staden och straffa människorna i den där staden strängt därför att de motarbetade Gud och därför att de var så svinaktiga och fördärvade.
Varför har vi analyserat dessa stycken på det här sättet? Därför att dessa få enkla meningar ger fullt uttryck åt Guds sinnelag av överflödande barmhärtighet och djup vrede. Samtidigt som Gud värdesatte de rättfärdiga och hade förbarmande med dem, tolererade och bekymrade sig om dem, fanns det i hans hjärta en djup avsky för alla dessa i Sodom som blivit fördärvade. Var detta överflödande barmhärtighet och djup vrede eller inte? På vilket sätt förstörde Gud staden? Genom eld. Och varför förstörde han den genom att använda eld? När du ser någonting som brinner eller när du är på väg att elda upp någonting, vad känner du då för det? Varför vill du bränna det? Känner du att du inte behöver det längre, att du inte vill se det mer? Vill du göra dig av med det? Guds användning av eld står för övergivande och avsky och att han inte ville se Sodom mer. Detta var den känsla som fick Gud att utplåna Sodom med hjälp av eld. Användandet av eld representerar precis hur arg Gud var. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom är Gud djupt vred. Och hur omfattande är denna djupa vrede? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds vrede att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, så spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i termer av egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin oavbrutna vrede. Och när Gud efter att ha gett människan fullt tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. Här tycker folk att det är normalt att Gud skulle förstöra en stad, för i Guds ögon kunde inte en stad full av synd existera och fortsätta att finnas kvar, och det var logiskt att Gud skulle förstöra den. Men i det som hände före och efter hans förstörelse av Sodom ser vi Guds sinnelag i dess helhet. Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede. De flesta av er har upplevt något av Guds barmhärtighet, men mycket få av er har förstått Guds vrede. Guds barmhärtighet och godhet kan ses i varje människa; det vill säga, Gud har varit överflödande barmhärtig mot alla människor. Men mycket sällan — eller rättare sagt aldrig — har Gud varit djupt vred på några individer eller någon grupp av människor bland er. Ta det lugnt! Förr eller senare kommer Guds vrede att ses och upplevas av varje människa, men den tiden är inte inne än. Och varför är det så? Därför att när Gud är oavbrutet arg på någon, det vill säga, när han släpper lös sin djupa vrede över en människa, betyder det att han sedan länge har avskytt och förkastat henne, att han föraktar hennes existens och att han inte står ut med hennes existens; så snart hans vrede kommer över henne, kommer hon att försvinna. I dag har Guds verk ännu inte nått den punkten. Ingen av er kommer att kunna uthärda den när Gud väl blir djupt arg. Ni ser alltså att för närvarande är Gud enbart överflödande barmhärtig mot er alla och ni har ännu inte sett hans djupa vrede. Om det är några som fortfarande inte är övertygade kan ni be att Guds vrede ska komma över er, så att ni kan få erfara huruvida Guds vrede och hans okränkbara sinnelag gentemot människan verkligen existerar. Vågar ni?
De sista dagarnas människor ser Guds vrede endast i hans ord och upplever inte verkligen Guds vrede
Är de två sidorna av Guds sinnelag som ses i dessa skriftställen värda att samlas kring? Har ni en förnyad förståelse av Gud efter att ha hört den här berättelsen? Vad för slags förståelse? Man kan säga att från skapelsens tid fram till i dag har ingen grupp åtnjutit så mycket av Guds nåd eller barmhärtighet och godhet som denna sista grupp. Trots att Gud i det slutliga stadiet har utfört doms- och tuktansverket, och utfört sitt verk med majestät och vrede, använder Gud mestadels endast ord för att genomföra sitt verk; han använder ord för att undervisa och vattna och försörja och ge föda. Guds vrede har samtidigt alltid hållits dold, och förutom att man upplevt Guds vredgade sinnelag i hans ord har mycket få människor erfarit hans vrede personligen. Det vill säga, under Guds doms- och tuktansverk går inte denna vrede utöver hans ord, även om vreden som uppenbaras i Guds ord låter människor erfara Guds majestät och ofördragsamhet mot kränkning. Gud använder sig med andra ord av ord för att tillrättavisa människan, avslöja människan, döma människan, tukta människan och även fördöma människan — men ännu har Gud inte varit djupt vred mot människan och har knappast ens släppt lös sin vrede över människan förutom i sina ord. Den Guds barmhärtighet och godhet som människan upplevt i denna tidsålder är alltså uppenbarelsen av Guds sanna sinnelag, medan den Guds vrede som människan upplevt bara är effekten av tonfallet och känslan i hans uttalanden. Många människor tror felaktigt att den här effekten är den sanna upplevelsen av och den sanna kunskapen om Guds vrede. Följaktligen tror de flesta människor att de har sett Guds barmhärtighet och godhet i hans ord, liksom att de har skådat Guds intolerans mot människans synd, och de flesta av dem har till och med kommit att uppskatta Guds barmhärtighet och tolerans gentemot människan. Men oavsett hur illa människan har uppfört sig, eller hur fördärvat hennes sinnelag har varit, har Gud alltid härdat ut. När Gud härdar ut är hans mål att vänta på att de ord han har talat, de ansträngningar han har gjort och det pris han har betalat, ska få effekt i dessa som han önskar vinna. Att vänta på ett resultat som detta tar tid och fordrar skapandet av olika omgivningar för människan, på samma sätt som folk inte blir vuxna så snart de fötts; det tar arton eller nitton år, och en del människor behöver till och med tjugo eller trettio år innan de mognar till en riktig vuxen. Gud väntar på att denna process ska slutföras, han väntar på att en sådan tid ska komma, och han väntar på detta resultat. Och under hela den tid han väntar är Gud överflödande barmhärtig. Under den tid då Guds verk pågår slås emellertid ett ytterst litet antal människor ner, och en del straffas på grund av sitt svåra motstånd mot Gud. Sådana exempel utgör ännu större bevis för Guds sinnelag som inte tål människans kränkning och bekräftar tillfullo att Guds tolerans och uthållighet mot de utvalda verkligen existerar. Uppenbarandet av en del av Guds sinnelag i dessa människor, i dessa typiska exempel, påverkar naturligtvis inte Guds förvaltningsplan som helhet. Faktum är att i detta avslutande stadium av Guds verk har Gud härdat ut under hela den period han har väntat, och han har bytt sin uthållighet och sitt liv mot deras frälsning som följer honom. Förstår ni detta? Gud rubbar inte sin plan utan orsak. Han kan släppa lös sin vrede och han kan även vara barmhärtig; detta är uppenbarelsen av de två största delarna av Guds sinnelag. Är det här fullt klart eller inte? Med andra ord, när det gäller Gud visas allt detta — rätt och fel, rättvist och orättvist, det positiva och det negativa — tydligt för människan. Vad han kommer att göra, vad han tycker om, vad han avskyr — allt det här kan direkt återspeglas i hans sinnelag. Sådana saker kan också ses mycket påtagligt och tydligt i Guds verk, och de är inte vaga eller generella; tvärtom låter de alla människor skåda Guds sinnelag och vad han har och är på ett synnerligen konkret, sant och praktiskt sätt. Detta är den sanne Guden själv.
Guds sinnelag har aldrig varit dolt för människan — människans hjärta har vandrat bort från Gud
Om jag inte delade gemenskap om dessa ting skulle ingen av er vara i stånd att se Guds sanna sinnelag i Bibelns berättelser. Det är ett faktum. Det beror på att även om dessa berättelser dokumenterade en del av de saker som Gud gjorde, talade Gud bara några få ord och presenterade inte sitt sinnelag direkt eller uttryckte sin vilja öppet för människan. Senare generationer har betraktat dessa uppteckningar enbart som sagor, och därför framstår det för människan som om Gud döljer sig för henne, att det inte är Guds person som är dold för människan utan hans sinnelag och vilja. Efter min gemenskap i dag, känner ni fortfarande att Gud är helt dold för människan? Anser ni fortfarande att Guds sinnelag är dolt för människan?
Sedan tiden för skapelsen har Guds sinnelag hållit jämna steg med hans verk. Det har aldrig varit dolt för människan, utan varit fullt offentliggjort och klargjort för människan. Men allteftersom tiden gått har människans hjärta kommit allt längre bort från Gud, och i och med att människans fördärv har blivit djupare har människan och Gud blivit mer och mer åtskilda. Sakta men säkert har människan förvunnit ur Guds åsyn. Människan har blivit oförmögen att ”se” Gud, vilket har lämnat henne utan några ”nyheter” om Gud; därför vet hon inte huruvida Gud existerar och går till och med så långt som till att fullständigt förneka Guds existens. Människans oförmåga att förstå Guds sinnelag och vad han har och är beror följaktligen inte på att Gud är dold för människan, utan på att hennes hjärta har vänt sig bort från Gud. Även om människan tror på Gud finns inte Gud i hennes hjärta, och hon vet inte hur man ska älska Gud och vill inte heller älska Gud, för hennes hjärta kommer aldrig nära Gud och hon undviker honom ständigt. Som resultat är människans hjärta långt bort från Gud. Var är då hennes hjärta? Faktum är att människans hjärta inte har begett sig någonstans: I stället för att ge det till Gud eller uppenbara det för Gud så att han kan se det, har hon behållit det för sig själv. Detta trots det faktum att somliga ofta ber till Gud och säger: ”O, Gud, se på mitt hjärta — du vet allt jag tänker”, och en del till och med svär att de ska låta Gud se på dem så att de ska bli straffade om de bryter sin ed. Även om människan låter Gud blicka in i hennes hjärta, betyder inte det att hon är i stånd att lyda Guds orkestreringar och arrangemang, och inte heller att hon har lämnat sitt öde, sina framtidsutsikter och sitt allt i Guds kontroll. Så oavsett vilka edsvurna löften du ger till Gud eller vad du betygar honom, är ditt hjärta i hans ögon fortfarande tillslutet för honom, för du låter bara Gud se på ditt hjärta men du tillåter honom inte att kontrollera det. Med andra ord har du inte gett ditt hjärta till Gud över huvud taget utan talar bara välklingande ord som Gud ska höra; dina olika svekfulla avsikter döljer du samtidigt för Gud tillsammans med dina ränker, ditt intrigerande och dina planer, och du håller dina framtidsutsikter och ditt öde hårt i dina händer, livrädd att Gud ska ta dem ifrån dig. Därför ser Gud aldrig människans uppriktighet mot honom. Även om Gud blickar in i människohjärtats djup och kan se vad människan tänker och vill göra i sitt hjärta, tillhör inte hennes hjärta Gud — hon har inte lämnat över det i Guds kontroll. Gud har alltså rätten att iaktta, men han har inte rätten att kontrollera. I människans subjektiva medvetande varken vill eller tänker hon överlämna sig själv åt att orkestreras av Gud. Inte nog med att människan har stängt till sig själv för Gud, utan det finns till och med människor som tänker ut hur de ska linda in sina hjärtan i inställsamt prat och smicker för att skapa ett falskt intryck och vinna Guds förtroende och dölja sitt sanna ansikte utom synhåll för Gud. Deras syfte med att inte låta Gud se är att inte låta Gud inse hur de verkligen är. De vill inte ge sitt hjärta till Gud utan behålla det för sig själv. Den underliggande innebörden i detta är att allt människan gör och vill har hon själv planerat, beräknat och beslutat; hon har inget behov av Guds deltagande eller ingripande, och än mindre behöver hon Guds orkestrering och arrangemang. Så vare sig det gäller Guds befallningar, hans uppdrag eller de krav som Gud ställer på människan, baserar hon sina beslut på sina egna avsikter och intressen, på sin egen situation och de rådande omständigheterna. Människan använder alltid kunskap och insikter som hon är bekant med, liksom sitt eget intellekt, för att bedöma och välja vilken väg hon bör ta, och hon tillåter inte Guds inblandning eller styrning. Det här är det människohjärta som Gud ser.
Från begynnelsen till i dag har endast människan varit i stånd att samtala med Gud. Bland alla levande ting och Guds varelser har alltså ingen mer än människan kunnat samtala med Gud. Människan har öron som gör att hon kan höra och ögon som låter henne se, hon har språk och hon har sina egna idéer och fri vilja. Hon har allt som krävs för att höra Gud tala och hon förstår Guds vilja och accepterar Guds uppdrag, så Gud låter människan ta del av alla hans önskningar därför att han vill göra henne till en följeslagare som är av samma sinne som han och kan vandra med honom. Sedan Gud började förvalta har han väntat på att människan ska ge sitt hjärta till honom för att låta honom rena och utrusta det, för att göra henne tillfredsställande för Gud och älskad av Gud, för att få henne att vörda Gud och sky det onda. Gud har alltid sett fram mot och väntat på detta resultat. Finns det några sådana människor i Bibelns berättelser? Det vill säga, finns det några i Bibeln som är i stånd att ge sina hjärtan till Gud? Finns det något exempel före denna tidsålder? Låt oss i dag fortsätta att läsa Bibelns redogörelser och se om det som denna person — Job — gjorde har något samband med ämnet att ”ge sitt hjärta till Gud” som vi talar om i dag. Låt oss se huruvida Job var tillfredsställande för Gud och älskad av Gud.
Vad har ni för uppfattning om Job? En del människor citerar den ursprungliga skriften och säger att Job ”fruktade Gud och skydde det onda”. ”Fruktade Gud och skydde det onda”: Detta är det ursprungliga omdömet om Job som finns nedtecknat i Bibeln. Hur skulle ni beskriva Job om ni använde era egna ord? Somliga människor säger att Job var en god och förnuftig man, andra säger att han hyste verklig tro på Gud, och ytterligare andra säger att han var en rättfärdig och mänsklig man. Ni har sett Jobs tro och i era hjärtan lägger ni alltså stor vikt vid och är avundsjuka på JoSpecifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av ondskan i hans dagliga livbs tro. Så låt oss i dag se på vad Job besatt eftersom Gud är så nöjd med honom. Låt oss härnäst läsa texterna nedan.
1 Mos 18:26 Och Jehova sade: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga i staden ska jag skona hela platsen för deras skull.”
1 Mos 18:29 Och han talade återigen till honom och sade: ”Kanske kommer det att finnas fyrtio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”
1 Mos 18:30 Och han sade till honom: ”Kanske kommer det att finnGud är överflödande barmhärtig mot dessa som han bryr sig om, och djupt förbittrad på dessa som han avskyr och förkastaras trettio där.” Han svarade: ”Jag kommer inte att göra det.”
1 Mos 18:31 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tjugo där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”
1 Mos 18:32 Och han sade: ”Kanske kommer det att finnas tio där.” Han svarade: ”Jag skall inte förstöra den.”
Det här är några utdrag som jag har valt ur Bibeln. Det är inte de kompletta, ursprungliga versionerna. Om ni vill se dem kan ni själva leta upp dem i Bibeln; för att spara tid har jag uteslutit en del av det ursprungliga innehållet. Här har jag bara valt ut flera nyckelstycken och nyckelmeningar och utelämnat flera meningar som inte har någon anknytning till vår gemenskap i dag. I alla de stycken och allt det innehåll vi samlas kring, hoppar vi över detaljerna i berättelserna och människans uppträdande i berättelserna; i stället talar vi bara om vad Guds tankar och idéer var vid det aktuella tillfället. I Guds tankar och idéer kommer vi att se Guds sinnelag, och i allt Gud gjorde kommer vi att se den sanne Guden själv – och i detta kommer vi att uppnå vår målsättning.
Gud bryr sig bara om dem som är i stånd att lyda hans ord och följa hans befallningar
Styckena ovan innehåller flera nyckelord: siffror. Först sa Jehova Gud att om han fann femtio rättfärdiga inne i staden skulle han skona hela platsen, han skulle alltså inte förstöra staden. Fanns det då verkligen femtio rättfärdiga inne i Sodom? Det gjorde det inte. Vad sa Abraham till Gud en stund senare? Han sa: Kanske kommer det att finnas fyrtio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Därnäst sa Abraham: Kanske kommer det att finnas trettio där? Och Gud sa: Då kommer jag inte att göra det. Och kanske tjugo? Jag kommer inte att göra det. Tio? Jag kommer inte att göra det. Fanns det då verkligen tio rättfärdiga inne i staden? Det fanns inte tio – men det fanns en. Och vem var denne ende? Det var Lot. Vid det tillfället fanns det endast en rättfärdig person i Sodom, men var Gud mycket noga eller krävande när det gällde det här antalet? Nej, det var han inte! Så när människan fortsatte att fråga: ”Vad sägs om fyrtio?” ”Vad sägs om trettio?” tills han kom till ”Vad sägs om tio?”, sa Gud: ”Även om där bara fanns tio så skulle jag inte förstöra staden; jag skulle skona den och förlåta de andra människorna utöver dessa tio.” Tio skulle ha varit ynkligt nog, men det visade sig att det faktiskt inte fanns ens så många rättfärdiga människor i Sodom. Då förstår du att i Guds ögon var stadsbornas synd och ondska sådan att Gud inte hade något annat val än att förgöra dem. Vad menade Gud när han sa att han inte skulle förstöra staden om där fanns femtio rättfärdiga? De här antalen var inte viktiga för Gud. Vad som var viktigt var huruvida staden innehöll de rättfärdiga som han ville ha. Om det så bara fanns en rättfärdig person i staden skulle Gud inte låta honom komma till skada genom att han förstörde av staden. Vad detta betyder är att oavsett om Gud skulle förstöra staden eller inte, och oavsett hur många rättfärdiga det fanns i den, så var denna syndfulla stad i Guds ögon förbannad och avskyvärd och borde förstöras, borde försvinna ur Guds åsyn medan de rättfärdiga skulle vara kvar. Oavsett tidsåldern, oavsett människosläktets utvecklingsstadium, förändras inte Guds inställning: Han hatar ondska och bryr sig om dem som är rättfärdiga i hans ögon. Denna Guds klara inställning är också den sanna uppenbarelsen av Guds innersta väsen. Eftersom det bara fanns en rättfärdig person i staden tvekade inte Gud längre. Slutresultatet var att Sodom oundvikligen skulle förstöras. Vad ser ni i detta? I den tidsåldern skulle Gud inte förstöra en stad om det fanns femtio rättfärdiga i den, inte heller om där fanns tio, vilket innebär att Gud skulle besluta sig för att förlåta och vara tolerant mot mänskligheten — eller utföra vägledningens verk — på grund av några få människor som var i stånd att vörda och tillbe honom. Gud lägger stor vikt vid människans rättfärdiga gärningar, han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att tillbe honom, och han lägger stor vikt vid dessa som är i stånd att göra goda gärningar inför honom.
Har ni någonsin läst i Bibeln att Gud, från äldsta tider till i dag, har delgett någon människa sanningen eller talat med någon om Guds väg? Nej, aldrig. Guds ord till människan som vi läser om förklarade bara för folk vad de skulle göra. En del satte i gång att göra det, andra gjorde det inte; en del trodde och andra trodde inte. Det var allt som var. Den tidens rättfärdiga – de som var rättfärdiga i Guds ögon – var alltså bara dessa som kunde höra Guds ord och följa Guds befallningar. De var tjänare som verkställde Guds ord bland människorna. Kunde sådana människor sägas vara sådana som kände Gud? Kunde de sägas vara människor som fullkomnades av Gud? Nej, det kunde de inte. Var då dessa rättfärdiga människor — oavsett antal — i Guds ögon värdiga att kallas Guds förtrogna? Kunde de kallas Guds vittnen? Absolut inte! De var absolut inte värdiga att kallas Guds förtrogna och vittnen. Så vad kallade då Gud sådana människor? I Bibeln, fram till de skriftstycken som vi just har läst, finns det många fall då Gud kallar dem ”Min tjänare”. I Guds ögon var alltså den tidens rättfärdiga människor hans tjänare — de var de människor som tjänade honom på jorden. Och hur tänkte Gud angående denna benämning? Varför kallade han dem så? Har Gud normer för vad han kallar människor i sitt hjärta? Det har han absolut. Gud har normer oavsett han kallar människor rättfärdiga, fullkomliga, rättskaffens eller tjänare. När han kallar någon sin tjänare är det hans fasta övertygelse att denna person är i stånd att ta emot hans budbärare, i stånd att följa hans befallningar och kan verkställa det som budbärarna befaller. Och vad verkställer denna person? Det som Gud befaller människan att göra och utföra på jorden. Kunde det som Gud på den tiden uppmanade människan att göra och utföra på jorden kallas Guds väg? Nej, det kunde det inte. För på den tiden begärde Gud bara att människan skulle göra några få enkla saker; han uttalade några enkla befallningar och sade åt människan att bara göra det här eller det där och inget mer. Gud verkade enligt sin plan. För vid den tiden var många betingelser ännu inte för handen, tiden var inte mogen än, det var svårt för människosläktet att uthärda Guds väg, och därför hade Guds väg ännu inte börjat strömmas ut från Guds hjärta. Gud betraktade de rättfärdiga människor han talade om och som vi ser här – oavsett om de var trettio eller tjugo – som sina tjänare. När Guds budbärare träffade på dessa tjänare skulle de kunna ta emot dem och följa deras befallningar och handla i enlighet med deras ord. Detta var exakt vad tjänarna skulle göra och uppnå i Guds ögon. Gud är omdömesgill när han ger människor benämningar. Han kallade dem inte tjänare därför att de var som ni är nu – därför att de hade hört mycket predikande, visste vad Gud tänkte göra, förstod mycket av Guds vilja och begrep hans förvaltningsplan — utan därför att deras mänskliga natur var uppriktig och de var i stånd att rätta sig efter Guds ord. När Gud befallde dem kunde de lägga vad de gjorde åt sidan och utföra det som Gud hade befallt. För Gud är följaktligen den främsta innebörden i titeln[a] tjänare att de samarbetade med hans verk på jorden, och även om de inte var Guds budbärare var det de som verkställde och implementerade Guds ord på jorden. Så ni förstår att dessa tjänare eller rättfärdiga människor betydde mycket i Guds hjärta. Det verk som Gud skulle sätta i gång på jorden kunde inte fungera utan människor som samarbetade med honom, och den roll som Guds tjänare tagit på sig kunde inte ersättas av Guds budbärare. Varje uppgift som Gud befallde dessa tjänare var av stor betydelse för honom och därför kunde han inte förlora dem. Utan dessa tjänares samarbete med Gud skulle hans verk bland människorna ha stannat upp och resultatet skulle ha blivit att Guds förvaltningsplan och Guds förhoppningar hade gått om intet.
Gud är överflödande barmhärtig mot dessa som han bryr sig om, och djupt förbittrad på dessa som han avskyr och förkastar
Fanns det tio Guds tjänare i Sodom enligt Bibelns berättelse? Nej, det gjorde det inte! Var staden värd att skonas av Gud? Endast en person i staden — Lot — tog emot Guds budbärare. Detta visar att det bara fanns en Guds tjänare i staden, och följaktligen hade Gud inget annat val än att rädda Lot och förstöra staden Sodom. De här samtalen mellan Abraham och Gud må verka enkla, men de illustrerar någonting mycket djupt: Det finns principer för Guds agerande, och innan han fattar ett beslut ägnar han lång tid åt att iaktta och överväga; innan tiden är den rätta kommer han definitivt inte att fatta några beslut eller dra några förhastade slutsatser. Samtalen mellan Abraham och Gud visar oss att Guds beslut att förstöra Sodom inte var det minsta felaktigt, för Gud visste redan att det inte fanns fyrtio rättfärdiga i staden, inte trettio rättfärdiga, inte heller tjugo. Där fanns inte ens tio. Den enda rättfärdiga personen i staden var Lot. Allt som hände i Sodom och dess omgivningar iakttogs av Gud och var lika välbekanta för honom som ovansidan på hans egen hand. Därför kunde hans beslut inte vara felaktigt. Människan är däremot - jämfört med Guds allmakt - så förlamad, så dåraktig och okunnig, så kortsynt. Detta är vad vi ser i samtalen mellan Abraham och Gud. Gud har låtit sitt sinnelag strömma fram från begynnelsen till i dag. Även här är det Guds sinnelag vi bör se. Siffror är enkla och säger ingenting, men här finns ett mycket viktigt uttryck för Guds sinnelag. Gud skulle inte förstöra staden på grund av femtio rättfärdiga. Beror det på Guds barmhärtighet? Beror det på hans kärlek och fördragsamhet? Har ni sett denna sida av Guds sinnelag? Även om där bara funnits tio rättfärdiga skulle Gud inte ha förstört staden på grund av dessa tio rättfärdiga människor. Är detta Guds fördragsamhet och kärlek eller inte? På grund av sin barmhärtighet, fördragsamhet och omtanke om dessa rättfärdiga människor skulle han inte ha förstört staden. Detta är Guds fördragsamhet. Och vad ser vi då för resultat till slut? När Abraham sa: ”Kanske kommer det att finnas tio där”, sa Gud: ”Jag skall inte förstöra den.” Efter det sa Abraham inget mer — för inne i Sodom fanns inte de tio rättfärdiga som han syftade på och han hade inte mer att säga och nu förstod han varför Gud hade beslutat att förstöra Sodom. Vilket Guds sinnelag ser ni i detta? Vad för sorts beslut fattade Gud? Jo, om det inte fanns tio rättfärdiga i den här staden tillät inte Gud att den existerade utan skulle oundvikligen förstöra dem. Är inte detta Guds vrede? Representerar denna vrede Guds sinnelag? Är detta sinnelag uppenbarelsen av Guds heliga innersta väsen? Är det uppenbarelsen av Guds rättfärdiga innersta väsen som människan inte får kränka? Efter att ha fått bekräftat att det inte fanns tio rättfärdiga i Sodom var Gud viss om att han skulle förstöra staden och straffa människorna i den där staden strängt därför att de motarbetade Gud och därför att de var så svinaktiga och fördärvade.
Varför har vi analyserat dessa stycken på det här sättet? Därför att dessa få enkla meningar ger fullt uttryck åt Guds sinnelag av överflödande barmhärtighet och djup vrede. Samtidigt som Gud värdesatte de rättfärdiga och hade förbarmande med dem, tolererade och bekymrade sig om dem, fanns det i hans hjärta en djup avsky för alla dessa i Sodom som blivit fördärvade. Var detta överflödande barmhärtighet och djup vrede eller inte? På vilket sätt förstörde Gud staden? Genom eld. Och varför förstörde han den genom att använda eld? När du ser någonting som brinner eller när du är på väg att elda upp någonting, vad känner du då för det? Varför vill du bränna det? Känner du att du inte behöver det längre, att du inte vill se det mer? Vill du göra dig av med det? Guds användning av eld står för övergivande och avsky och att han inte ville se Sodom mer. Detta var den känsla som fick Gud att utplåna Sodom med hjälp av eld. Användandet av eld representerar precis hur arg Gud var. Guds barmhärtighet och fördragsamhet existerar förvisso, men Guds helighet och rättfärdighet när han släpper lös sin vrede visar också människan den sida av Gud som inte accepterar någon kränkning. När människan är helt i stånd att lyda Guds befallningar och agera i enlighet med Guds krav, då är Gud överflödande i sin barmhärtighet gentemot människan; när människan är full av fördärv, hat och fiendskap mot honom är Gud djupt vred. Och hur omfattande är denna djupa vrede? Hans vrede kommer att bestå tills han inte längre ser människans motstånd och onda gärningar, tills de inte längre finns framför hans ögon. Först då kommer Guds vrede att upphöra. Det har med andra ord ingen betydelse vem personen är; om hans hjärta har kommit långt från Gud och vänt sig bort från Gud för att aldrig mer återvända, så spelar det ingen roll hur mycket han utåt sett eller i termer av egna subjektiva önskningar vill tillbe och följa och lyda Gud i sin kropp eller i sitt tänkande. Så snart hans hjärta vänder sig bort från Gud kommer Gud att släppa lös sin oavbrutna vrede. Och när Gud efter att ha gett människan fullt tillräckliga möjligheter släpper lös sin vrede, så finns det inget sätt att återkalla den och han kommer aldrig mer att vara barmhärtig och fördragsam mot en sådan människa. Det här är en sida av Guds sinnelag som inte tolererar någon kränkning. Här tycker folk att det är normalt att Gud skulle förstöra en stad, för i Guds ögon kunde inte en stad full av synd existera och fortsätta att finnas kvar, och det var logiskt att Gud skulle förstöra den. Men i det som hände före och efter hans förstörelse av Sodom ser vi Guds sinnelag i dess helhet. Han är fördragsam och barmhärtig mot det som är vänligt och vackert och gott; mot det som är ont och syndigt och skändligt är han så djupt förbittrad att han är oupphörlig i sin vrede. Detta är de två viktigaste och mest framträdande sidorna av Guds sinnelag, och dessutom har de uppenbarats av Gud från början till slut: överflödande barmhärtighet och djup vrede. De flesta av er har upplevt något av Guds barmhärtighet, men mycket få av er har förstått Guds vrede. Guds barmhärtighet och godhet kan ses i varje människa; det vill säga, Gud har varit överflödande barmhärtig mot alla människor. Men mycket sällan — eller rättare sagt aldrig — har Gud varit djupt vred på några individer eller någon grupp av människor bland er. Ta det lugnt! Förr eller senare kommer Guds vrede att ses och upplevas av varje människa, men den tiden är inte inne än. Och varför är det så? Därför att när Gud är oavbrutet arg på någon, det vill säga, när han släpper lös sin djupa vrede över en människa, betyder det att han sedan länge har avskytt och förkastat henne, att han föraktar hennes existens och att han inte står ut med hennes existens; så snart hans vrede kommer över henne, kommer hon att försvinna. I dag har Guds verk ännu inte nått den punkten. Ingen av er kommer att kunna uthärda den när Gud väl blir djupt arg. Ni ser alltså att för närvarande är Gud enbart överflödande barmhärtig mot er alla och ni har ännu inte sett hans djupa vrede. Om det är några som fortfarande inte är övertygade kan ni be att Guds vrede ska komma över er, så att ni kan få erfara huruvida Guds vrede och hans okränkbara sinnelag gentemot människan verkligen existerar. Vågar ni?
De sista dagarnas människor ser Guds vrede endast i hans ord och upplever inte verkligen Guds vrede
Är de två sidorna av Guds sinnelag som ses i dessa skriftställen värda att samlas kring? Har ni en förnyad förståelse av Gud efter att ha hört den här berättelsen? Vad för slags förståelse? Man kan säga att från skapelsens tid fram till i dag har ingen grupp åtnjutit så mycket av Guds nåd eller barmhärtighet och godhet som denna sista grupp. Trots att Gud i det slutliga stadiet har utfört doms- och tuktansverket, och utfört sitt verk med majestät och vrede, använder Gud mestadels endast ord för att genomföra sitt verk; han använder ord för att undervisa och vattna och försörja och ge föda. Guds vrede har samtidigt alltid hållits dold, och förutom att man upplevt Guds vredgade sinnelag i hans ord har mycket få människor erfarit hans vrede personligen. Det vill säga, under Guds doms- och tuktansverk går inte denna vrede utöver hans ord, även om vreden som uppenbaras i Guds ord låter människor erfara Guds majestät och ofördragsamhet mot kränkning. Gud använder sig med andra ord av ord för att tillrättavisa människan, avslöja människan, döma människan, tukta människan och även fördöma människan — men ännu har Gud inte varit djupt vred mot människan och har knappast ens släppt lös sin vrede över människan förutom i sina ord. Den Guds barmhärtighet och godhet som människan upplevt i denna tidsålder är alltså uppenbarelsen av Guds sanna sinnelag, medan den Guds vrede som människan upplevt bara är effekten av tonfallet och känslan i hans uttalanden. Många människor tror felaktigt att den här effekten är den sanna upplevelsen av och den sanna kunskapen om Guds vrede. Följaktligen tror de flesta människor att de har sett Guds barmhärtighet och godhet i hans ord, liksom att de har skådat Guds intolerans mot människans synd, och de flesta av dem har till och med kommit att uppskatta Guds barmhärtighet och tolerans gentemot människan. Men oavsett hur illa människan har uppfört sig, eller hur fördärvat hennes sinnelag har varit, har Gud alltid härdat ut. När Gud härdar ut är hans mål att vänta på att de ord han har talat, de ansträngningar han har gjort och det pris han har betalat, ska få effekt i dessa som han önskar vinna. Att vänta på ett resultat som detta tar tid och fordrar skapandet av olika omgivningar för människan, på samma sätt som folk inte blir vuxna så snart de fötts; det tar arton eller nitton år, och en del människor behöver till och med tjugo eller trettio år innan de mognar till en riktig vuxen. Gud väntar på att denna process ska slutföras, han väntar på att en sådan tid ska komma, och han väntar på detta resultat. Och under hela den tid han väntar är Gud överflödande barmhärtig. Under den tid då Guds verk pågår slås emellertid ett ytterst litet antal människor ner, och en del straffas på grund av sitt svåra motstånd mot Gud. Sådana exempel utgör ännu större bevis för Guds sinnelag som inte tål människans kränkning och bekräftar tillfullo att Guds tolerans och uthållighet mot de utvalda verkligen existerar. Uppenbarandet av en del av Guds sinnelag i dessa människor, i dessa typiska exempel, påverkar naturligtvis inte Guds förvaltningsplan som helhet. Faktum är att i detta avslutande stadium av Guds verk har Gud härdat ut under hela den period han har väntat, och han har bytt sin uthållighet och sitt liv mot deras frälsning som följer honom. Förstår ni detta? Gud rubbar inte sin plan utan orsak. Han kan släppa lös sin vrede och han kan även vara barmhärtig; detta är uppenbarelsen av de två största delarna av Guds sinnelag. Är det här fullt klart eller inte? Med andra ord, när det gäller Gud visas allt detta — rätt och fel, rättvist och orättvist, det positiva och det negativa — tydligt för människan. Vad han kommer att göra, vad han tycker om, vad han avskyr — allt det här kan direkt återspeglas i hans sinnelag. Sådana saker kan också ses mycket påtagligt och tydligt i Guds verk, och de är inte vaga eller generella; tvärtom låter de alla människor skåda Guds sinnelag och vad han har och är på ett synnerligen konkret, sant och praktiskt sätt. Detta är den sanne Guden själv.
Guds sinnelag har aldrig varit dolt för människan — människans hjärta har vandrat bort från Gud
Om jag inte delade gemenskap om dessa ting skulle ingen av er vara i stånd att se Guds sanna sinnelag i Bibelns berättelser. Det är ett faktum. Det beror på att även om dessa berättelser dokumenterade en del av de saker som Gud gjorde, talade Gud bara några få ord och presenterade inte sitt sinnelag direkt eller uttryckte sin vilja öppet för människan. Senare generationer har betraktat dessa uppteckningar enbart som sagor, och därför framstår det för människan som om Gud döljer sig för henne, att det inte är Guds person som är dold för människan utan hans sinnelag och vilja. Efter min gemenskap i dag, känner ni fortfarande att Gud är helt dold för människan? Anser ni fortfarande att Guds sinnelag är dolt för människan?
Sedan tiden för skapelsen har Guds sinnelag hållit jämna steg med hans verk. Det har aldrig varit dolt för människan, utan varit fullt offentliggjort och klargjort för människan. Men allteftersom tiden gått har människans hjärta kommit allt längre bort från Gud, och i och med att människans fördärv har blivit djupare har människan och Gud blivit mer och mer åtskilda. Sakta men säkert har människan förvunnit ur Guds åsyn. Människan har blivit oförmögen att ”se” Gud, vilket har lämnat henne utan några ”nyheter” om Gud; därför vet hon inte huruvida Gud existerar och går till och med så långt som till att fullständigt förneka Guds existens. Människans oförmåga att förstå Guds sinnelag och vad han har och är beror följaktligen inte på att Gud är dold för människan, utan på att hennes hjärta har vänt sig bort från Gud. Även om människan tror på Gud finns inte Gud i hennes hjärta, och hon vet inte hur man ska älska Gud och vill inte heller älska Gud, för hennes hjärta kommer aldrig nära Gud och hon undviker honom ständigt. Som resultat är människans hjärta långt bort från Gud. Var är då hennes hjärta? Faktum är att människans hjärta inte har begett sig någonstans: I stället för att ge det till Gud eller uppenbara det för Gud så att han kan se det, har hon behållit det för sig själv. Detta trots det faktum att somliga ofta ber till Gud och säger: ”O, Gud, se på mitt hjärta — du vet allt jag tänker”, och en del till och med svär att de ska låta Gud se på dem så att de ska bli straffade om de bryter sin ed. Även om människan låter Gud blicka in i hennes hjärta, betyder inte det att hon är i stånd att lyda Guds orkestreringar och arrangemang, och inte heller att hon har lämnat sitt öde, sina framtidsutsikter och sitt allt i Guds kontroll. Så oavsett vilka edsvurna löften du ger till Gud eller vad du betygar honom, är ditt hjärta i hans ögon fortfarande tillslutet för honom, för du låter bara Gud se på ditt hjärta men du tillåter honom inte att kontrollera det. Med andra ord har du inte gett ditt hjärta till Gud över huvud taget utan talar bara välklingande ord som Gud ska höra; dina olika svekfulla avsikter döljer du samtidigt för Gud tillsammans med dina ränker, ditt intrigerande och dina planer, och du håller dina framtidsutsikter och ditt öde hårt i dina händer, livrädd att Gud ska ta dem ifrån dig. Därför ser Gud aldrig människans uppriktighet mot honom. Även om Gud blickar in i människohjärtats djup och kan se vad människan tänker och vill göra i sitt hjärta, tillhör inte hennes hjärta Gud — hon har inte lämnat över det i Guds kontroll. Gud har alltså rätten att iaktta, men han har inte rätten att kontrollera. I människans subjektiva medvetande varken vill eller tänker hon överlämna sig själv åt att orkestreras av Gud. Inte nog med att människan har stängt till sig själv för Gud, utan det finns till och med människor som tänker ut hur de ska linda in sina hjärtan i inställsamt prat och smicker för att skapa ett falskt intryck och vinna Guds förtroende och dölja sitt sanna ansikte utom synhåll för Gud. Deras syfte med att inte låta Gud se är att inte låta Gud inse hur de verkligen är. De vill inte ge sitt hjärta till Gud utan behålla det för sig själv. Den underliggande innebörden i detta är att allt människan gör och vill har hon själv planerat, beräknat och beslutat; hon har inget behov av Guds deltagande eller ingripande, och än mindre behöver hon Guds orkestrering och arrangemang. Så vare sig det gäller Guds befallningar, hans uppdrag eller de krav som Gud ställer på människan, baserar hon sina beslut på sina egna avsikter och intressen, på sin egen situation och de rådande omständigheterna. Människan använder alltid kunskap och insikter som hon är bekant med, liksom sitt eget intellekt, för att bedöma och välja vilken väg hon bör ta, och hon tillåter inte Guds inblandning eller styrning. Det här är det människohjärta som Gud ser.
Från begynnelsen till i dag har endast människan varit i stånd att samtala med Gud. Bland alla levande ting och Guds varelser har alltså ingen mer än människan kunnat samtala med Gud. Människan har öron som gör att hon kan höra och ögon som låter henne se, hon har språk och hon har sina egna idéer och fri vilja. Hon har allt som krävs för att höra Gud tala och hon förstår Guds vilja och accepterar Guds uppdrag, så Gud låter människan ta del av alla hans önskningar därför att han vill göra henne till en följeslagare som är av samma sinne som han och kan vandra med honom. Sedan Gud började förvalta har han väntat på att människan ska ge sitt hjärta till honom för att låta honom rena och utrusta det, för att göra henne tillfredsställande för Gud och älskad av Gud, för att få henne att vörda Gud och sky det onda. Gud har alltid sett fram mot och väntat på detta resultat. Finns det några sådana människor i Bibelns berättelser? Det vill säga, finns det några i Bibeln som är i stånd att ge sina hjärtan till Gud? Finns det något exempel före denna tidsålder? Låt oss i dag fortsätta att läsa Bibelns redogörelser och se om det som denna person — Job — gjorde har något samband med ämnet att ”ge sitt hjärta till Gud” som vi talar om i dag. Låt oss se huruvida Job var tillfredsställande för Gud och älskad av Gud.
Vad har ni för uppfattning om Job? En del människor citerar den ursprungliga skriften och säger att Job ”fruktade Gud och skydde det onda”. ”Fruktade Gud och skydde det onda”: Detta är det ursprungliga omdömet om Job som finns nedtecknat i Bibeln. Hur skulle ni beskriva Job om ni använde era egna ord? Somliga människor säger att Job var en god och förnuftig man, andra säger att han hyste verklig tro på Gud, och ytterligare andra säger att han var en rättfärdig och mänsklig man. Ni har sett Jobs tro och i era hjärtan lägger ni alltså stor vikt vid och är avundsjuka på JoSpecifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av ondskan i hans dagliga livbs tro. Så låt oss i dag se på vad Job besatt eftersom Gud är så nöjd med honom. Låt oss härnäst läsa texterna nedan.
från "Ordet framträder i köttet"
0 Kommentarer