Gud själv, den unike II

C. Job

1. Guds och Bibelns omdömen om Job

Job 1:1 I landet Us fanns en man som hette Job och den mannen var fullkomlig och rättskaffens, en som fruktade Gud och skydde det onda.


Job 1:5 Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem, för Job sade: ”Kanske har mina barn syndat och förbannat Gud i sina hjärtan.” Så gjorde Job varje gång.

Job 1:8 Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?”

Vad är den viktiga punkten som ni ser i dessa stycken? Dessa tre korta skriftstycken handlar alla om Job. Fastän de är korta säger de klart vad för sorts människa han var. Genom deras beskrivning av Jobs vardagliga uppförande och hans uppträdande säger de alla att snarare än att vara grundlös var Guds omdöme om Job välgrundat. De säger oss att oavsett om det är människans bedömning av Job (Job 1:1) eller Guds bedömning av honom (Job 1:8), så är båda resultatet av Jobs gärningar inför Gud och människa (Job 1:5).

Låt oss börja med att läsa det första stycket: ”I landet Us fanns en man som hette Job och den mannen var fullkomlig och rättskaffens, en som fruktade Gud och skydde det onda.” Denna mening, det första omdömet om Job i Bibeln, är författarens bedömning av Job. Naturligtvis representerar de också människans omdöme om Job, som är att mannen var ”en som fruktade Gud och skydde det onda”. Låt oss därnäst läsa Guds omdöme om Job: ”Det [finns] inte någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda” (Job 1:8). Av de båda omdömena kom ett från människan och ett från Gud; det är två omdömen med samma innehåll. Man kan alltså se att Jobs uppförande och hållning var kända för människa och var även lovordade av Gud. Jobs uppträdande inför människor och hans uppträdande inför Gud var med andra ord detsamma; han lade alltid fram sitt uppförande och sin motivation inför Gud, så att de skulle kunna ses av Gud, och han var en person som fruktade Gud och skydde det onda. Av alla människorna på jorden var Job alltså den ende som i Guds ögon var fullkomlig och rättskaffens och en som fruktade Gud och skydde det onda.

Specifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av ondskan i hans dagliga liv

Låt oss härnäst se på specifika manifestationer av Jobs gudsfruktan och skyende av det onda. Låt oss utöver styckena före och efter också läsa Job 1:5 som är en av de specifika manifestationerna av Jobs gudsfruktan och skyende av det onda. Det handlar om hur han fruktade Gud och skydde det onda i sitt dagliga liv; det mest framträdande är att han inte bara gjorde vad han borde göra på grund av sin egen gudsfruktan och sitt skyende av det onda, utan att han även regelbundet offrade brännoffer inför Gud å sina söners vägnar. Han var rädd att de ofta hade ”syndat och förbannat Gud i sina hjärtan” under gästabuden. Och hur yttrade sig denna fruktan i Job? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och när en omgång av gästabudsdagar var till ända sände Job bud efter dem och helgade dem. Och han steg upp tidigt om morgonen och offrade brännoffer för var och en av dem.” Jobs agerande visar oss att snarare än att visa sig i hans yttre uppförande kom hans gudsfruktan inifrån hans hjärta, och att man alltid kunde finna hans gudsfruktan i varje aspekt av hans dagliga liv, för han skydde inte bara själv det onda utan offrade ofta brännoffer å sina söners vägnar. Job var med andra ord inte bara livrädd för att synda mot Gud och förneka Gud i sitt eget hjärta, utan även orolig för att hans söner syndade mot Gud och förnekade honom i sina hjärtan. Av detta kan man se att sanningen om Jobs gudsfruktan tål att granskas och att ingen människa kan betvivla den. Gjorde han på det sättet någon gång emellanåt eller ofta? Den avslutande meningen i texten är: ”så gjorde Job varje gång.” Innebörden i dessa ord är att Job inte gick och tittade in hos sina söner då och då eller när det behagade honom, och inte heller bekände han till Gud genom bön. I stället skickade han regelbundet efter och helgade sina söner och offrade brännoffer för dem. ”Varje gång” betyder inte att han gjorde så under en eller två dagar eller för ett ögonblick. Det säger att manifestationen av Jobs gudsfruktan inte var tillfällig och inte stannade vid kunskap eller uttalade ord; i stället, vägen av gudsfruktan och skyende av det onda vägledde hans hjärta, det dikterade hans uppförande, och det var i hans hjärta roten för hans tillvaro. Att han gjorde så varje gång visar att han, i sitt hjärta, ofta fruktade att han själv skulle synda mot Gud och även var rädd att hans söner och döttrar syndade mot Gud. Det visar precis hur mycket vikt vägen av att frukta Gud och sky det onda bar i hans hjärta. Han gjorde så varje gång därför att han i sitt hjärta fruktade och var rädd — rädd att han hade begått ondska och syndat mot Gud, och att han hade avvikit från Guds väg och sålunda var oförmögen att tillfredsställa Gud. Och samtidigt oroade han sig också för sina söner och döttrar, fruktade att de hade syndat mot Gud. Sådant var Jobs uppträdande i hans dagliga liv. Det är just detta normala uppträdande som bevisar att Jobs gudsfruktan och skyende av det onda inte är tomma ord, utan att Job verkligen levde så. ”Så gjorde Job varje gång”: De här orden berättar för oss om Jobs dagliga handlingar inför Gud. Nådde hans uppförande och hans hjärta fram till Gud när han gång på gång gjorde på detta sätt? Med andra ord, gladdes Gud ofta över hans hjärta och hans uppförande? I vilken situation och i vilket sammanhang gjorde Job alltid på detta sätt? En del människor säger att Job agerade på det sättet därför att Gud ofta framträdde för honom; andra säger att han gjorde så varje gång för att sky det onda; och ytterligare andra säger att han kanske tänkte att hans rikedom inte varit lättvunnen, att han visste att han hade fått den av Gud och därför var livrädd att förlora sin egendom för att han syndat mot Gud eller kränkt honom. Är några av de här påståendena riktiga? Absolut inte. För vad Gud accepterade och uppskattade mest med Job var inte bara att han alltid gjorde så, utan främst var det hans uppträdande inför Gud, människa och Satan när han överlämnades till Satan och frestades. Textställena nedan erbjuder de mest övertygande bevis, bevis som visar oss sanningen om Guds omdöme om Job. Låt oss härnäst läsa de följande skriftstyckena.

2. Satan frestar Job för första gången (hans boskap blir stulen och hans barn drabbas av en katastrof)

a. De ord som talades av Gud

Job 1:8 Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?”

Job 1:12 Och Jehova sade till Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv.” Satan gick så iväg ifrån Jehovas ansikte.

Job 1:9–11 Satan svarade Jehova och sade: ”Fruktar Job Gud utan orsak? Har du inte anlagt en inhägnad omkring honom och hans hus och omkring allt vad han har på varje sida? Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till. Men sträck nu ut din hand och rör vid allt vad han har, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.”

Gud tillåter Satan att fresta Job så att Jobs tro ska bli fullkomnad

Job 1:8 är det första ställe i Bibeln som återger ett samtal mellan Jehova Gud och Satan. Och vad sa Gud? Den ursprungliga texten ger oss följande redogörelse: ”Och Jehova sade till Satan: ’Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?’” Detta var Guds omdöme om Job inför Satan; Gud sa att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda. Före detta samtal mellan Gud och Satan hade Gud beslutat att han skulle använda Satan för att fresta Job – att han skulle överlämna Job till Satan. Dels skulle detta bevisa att Guds iakttagelse och värdering av Job var riktig och felfri, och skulle få Satan att skämmas genom Jobs vittnesbörd. Dels skulle det fullkomna Jobs tro på Gud och fruktan för Gud. Så när Satan kom inför Gud svävade inte Gud på målet. Han gick rakt på sak och frågade Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda?” I Guds fråga finns följande innebörd: Gud visste att Satan hade vandrat kors och tvärs över jorden och ofta spionerat på Job som var Guds tjänare. Han hade ofta frestat och angripit honom och försökt hitta ett sätt att dra olycka över Job för att bevisa att han inte skulle kunna hålla fast vid sin gudstro och gudsfruktan. Satan sökte också gärna tillfällen att förstöra för Job så att han skulle förneka Gud och låta Satan rycka honom ur Guds händer. Men Gud såg in i Jobs hjärta och såg att han var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda. Gud använde sig av en fråga för att tala om för Satan att Job var en fullkomlig och rättskaffens man som fruktade Gud och skydde det onda, att Job aldrig skulle förneka Gud och följa Satan. Efter att ha hört Guds omdöme om Job väcktes i Satan ett raseri fött ur förödmjukelse och han blev än argare och ivrigare att rycka bort Job, för Satan hade aldrig trott att någon kunde vara fullkomlig och rättskaffens eller att någon kunde frukta Gud och sky det onda. Samtidigt avskydde Satan människans fullkomlighet och rättskaffenhet och hatade folk som kunde frukta Gud och sky ondskan. Därför står det skrivet i Job 1:9—11 att ”Satan svarade Jehova och sade: ’Fruktar Job Gud utan orsak? Har du inte anlagt en inhägnad omkring honom och hans hus och omkring allt vad han har på varje sida? Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till. Men sträck nu ut din hand och rör vid allt vad han har, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.’” Gud var väl bekant med Satans ondskefulla natur och han visste mycket väl att Satan länge planerat att dra olycka över Job, så genom att än en gång säga till Satan att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, ville Gud få Satan att lyda honom, få honom att avslöja sitt sanna ansikte och angripa och fresta Job. Gud betonade med andra ord medvetet att Job var fullkomlig och rättskaffens och att han fruktade Gud och skydde det onda, och på det sättet fick han Satan att angripa Job på grund av sitt hat och sin ilska över att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda. Som resultat skulle Gud få Satan att skämmas genom det faktum att Job verkligen var en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktade Gud och skydde det onda — och Satan skulle bli ytterst förödmjukad och besegrad. Efter det skulle Satan inte längre tvivla eller komma med anklagelser rörande Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan eller skyende av det onda. På detta sätt var Guds prövning och Satans frestelse nästan oundvikliga. Den ende som var kapabel att uthärda Guds prövning och Satans frestelse var Job. Efter detta samtal beviljades Satan tillstånd att fresta Job. Så började Satans första angreppsrond. Målet för dessa angrepp var Jobs egendom, för Satan hade lagt fram följande anklagelse mot Job: ”Fruktar Job Gud utan orsak? ... Du har välsignat hans händers arbete, och hans förmögenhet i landet växer till.” Därför tillät Gud Satan att ta allt Job hade, vilket var själva syftet med att Gud talade med Satan. Men Gud ställde ett krav på Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv” (Job 1:12). Det här var det villkor som Gud ställde sedan han tillåtit Satan att fresta Job och placerat Job i Satans händer, och det var den gräns han satte upp för Satan: Han befallde Satan att inte skada Job. Eftersom Gud visste att Job var fullkomlig och rättskaffens, och litade på att Jobs fullkomlighet och rättskaffenhet inför honom var höjd över allt tvivel och kunde klara att sättas på prov, lät Gud Satan fresta Job, men han hade ett förbehåll: Satan tilläts ta all Jobs egendom, men han fick inte lägga ett finger på honom själv. Vad innebar detta? Det innebar att Gud inte gav Job helt och hållet till Satan då. Satan kunde fresta Job på vilket sätt han ville, men han kunde inte skada Job själv, inte ens ett hår på hans huvud, för allt hos människan kontrolleras av Gud, huruvida människan lever eller dör beslutas av Gud, och någon sådan rättighet har inte Satan. När Gud sagt dessa ord till Satan kunde Satan inte börja snabbt nog. Han använde alla medel för att fresta Job och det dröjde inte länge förrän Job hade förlorat ett berg fullt av får och oxar och all den egendom som Gud gett till honom …. På så sätt kom Guds prövningar till honom.

Bibeln berättar för oss om bakgrunden till Jobs frestelse, men var Job själv, han som utsattes för dessa frestelser, medveten om vad som pågick? Job var bara en dödlig människa: naturligtvis visste han ingenting om den historia som rullades upp bakom honom. Icke desto mindre fick hans gudsfruktan och fullkomlighet och rättskaffenhet honom att inse att Guds prövningar hade kommit över honom. Han visste inte vad som hade ägt rum i den andliga världen eller vad Guds avsikter med dessa prövningar var. Men han visste att oavsett vad som hände honom skulle han hålla fast vid sin fullkomlighet och rättskaffenhet, och han skulle hålla sig till vägen att frukta Gud och undvika det onda. Gud iakttog klart Jobs attityd och reaktion på dessa saker. Och vad såg Gud? Han såg Jobs hjärta som fruktade Gud, för ända från början och fram till dess att Job prövades var Jobs hjärta öppet för Gud, det var lagt inför Gud, och Job gav inte upp sin fullkomlighet eller rättskaffenhet, och inte heller kastade han bort eller vek av från vägen att frukta Gud och sky det onda — och inget var mer glädjande för Gud. Härnäst ska vi titta på vilka frestelser Job fick utstå och hur han hanterade dessa prövningar. Låt oss läsa Skriften.

c. Jobs reaktion

Job 1:20–21 Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad och sade: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit: Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.”

Att Job tar på sig att återlämna allt han äger går tillbaka på hans gudsfruktan

När Gud hade sagt till Satan: ”Se, allt vad han har är i din hand; lägg bara inte din hand på honom själv,” lämnade Satan honom och strax efteråt kom Job under plötsliga och våldsamma angrepp: Först rövade man bort hans oxar och åsnor och dödade hans tjänare, därnäst brändes hans får och tjänare ihjäl, sedan togs hans kameler och hans tjänare mördades, och slutligen omkom hans söner och döttrar. Denna serie angrepp var den plåga som Job drabbades av under den första frestelsen. Som Gud befallt riktade Satan under dessa angrepp bara in sig på Jobs egendom och hans barn och skadade inte Job själv. Likafullt förvandlades Job omedelbart från en rik man med en stor förmögenhet till en person som inte hade någonting. Ingen kunde ha stått emot detta överraskande slag eller reagerat rätt på det, men Job visade prov på sin extraordinära sida. Skriften ger följande redogörelse: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad.” Det här var Jobs första reaktion när han hört att han hade förlorat sina barn och all sin egendom. Framför allt verkade han inte överraskad eller skräckslagen och än mindre uttryckte han ilska eller hat. Då förstår ni att han i sitt hjärta redan hade insett att de här olyckorna inte var någon tillfällighet eller någon människas verk, och än mindre var de någon vedergällning eller något straff. I stället hade Jehova Guds prövningar kommit över honom: det var Jehova Gud som ville ta hans egendom och barn. Nu var Job mycket lugn och klartänkt. Hans fullkomliga och rättskaffens mänskliga natur gjorde att han rationellt och naturligt kunde göra korrekta bedömningar och fatta beslut angående de katastrofer som drabbat honom, och följden blev att han uppträdde med ovanligt lugn: ”Då stod Job upp, rev sönder sin mantel, rakade sitt huvud, föll ned på marken, tillbad.” ”Rev sönder sin mantel” betyder att han var naken och inte ägde någonting; ”rakade sitt huvud” betyder att han hade återvänt inför Gud som ett nyfött spädbarn; ”föll ner på marken

[och] tillbad” betyder att han hade kommit till denna världen naken, och fortfarande utan någonting idag återbördades han till Gud som ett nyfött barn. Jobs attityd gentemot allt som drabbade honom kunde inte någon annan av Guds varelser ha uppnått. Hans tro på Jehova Gud gick bortom trons värld; detta var hans fruktan för Gud och lydnad mot Gud, och han var inte bara i stånd att tacka Gud för vad han gett honom utan också för vad han tagit från honom. Vad mer är — han var i stånd att åta sig att återlämna allt han ägde, inklusive sitt liv.

Jobs gudsfruktan och lydnad mot Gud är ett exempel för mänskligheten, och hans fullkomning och rättskaffenhet var höjdpunkten av den mänskliga natur som människan borde besitta. Trots att han inte såg Gud insåg han att Gud verkligen existerade, och på grund av denna insikt fruktade han Gud — och tack vare sin gudsfruktan var han i stånd att lyda Gud. Han gav Gud fria tyglar att ta vadhelst han hade och klagade inte utan föll ner inför Gud och sa till honom att i den stunden, även om Gud tog hans kött, skulle han med glädje låta honom göra det, utan att klaga. Hela hans uppträdande berodde på hans fullkomliga och rättskaffens mänsklighet. Det vill säga, som resultat av sin oskuld, ärlighet och godhet var Job orubblig i sin insikt om och upplevelse av Guds existens, och på denna grund ställde han krav på sig själv och likriktade sitt tänkande, sitt uppförande, sitt beteende och sina handlingsprinciper inför Gud i enlighet med Guds vägledning av honom och de Guds gärningar som han hade sett bland alla ting. Med tiden skapade hans upplevelser en verklig och faktisk gudsfruktan i honom och fick honom att sky det onda. Detta var källan till den oförvitlighet som Job höll fast vid. Job besatt en ärlig, oskyldig och vänlig mänsklig natur, och han hade verklig erfarenhet av att frukta Gud, lyda Gud och sky det onda, såväl som kunskapen att ”Jehova gav och Jehova tog”. Endast på grund av dessa ting var han i stånd att stå fast och vittna mitt under sådana hätska angrepp från Satan, och endast på grund av dem var han kapabel att inte svika Gud liksom att ge Gud ett tillfredsställande svar när Guds prövningar kom över honom. Även om Jobs uppträdande under den första frestelsen var mycket rakt på sak, var senare generationer inte garanterade att uppnå en sådan öppenhjärtlighet ens efter en livstid av ansträngningar, och inte heller skulle de med nödvändighet besitta Jobs ovan beskrivna hållning. När ni i dag ser på Jobs rättframma uppträdande och jämför det med ropen och besluten om ”absolut lydnad och lojalitet in i döden” som dessa, som påstår sig tro på Gud och följa honom, visar upp för Gud, känner ni då inte en djup skam?

Vilken är din reaktion när du läser i Skriften om allt som drabbade Job och hans familj? Blir du försjunken i tankar? Är du förvånad? Skulle de prövningar som drabbade Job kunna beskrivas som ”upprörande”? Det är alltså hemskt nog att läsa om Jobs prövningar så som de beskrivs i Skriften, för att inte tala om hur de skulle ha varit i verkligheten. Då förstår ni att det som drabbade Job inte var någon ”krigsövning” utan en riktig ”drabbning” med riktiga ”vapen” och ”kulor”. Men genom vems hand blev han utsatt för dessa prövningar? De utfördes naturligtvis av Satan, de utfördes personligen av Satan – men de var sanktionerade av Gud. Talade Gud om för Satan på vilket sätt han skulle fresta Job? Det gjorde han inte. Gud ställde bara ett villkor och efter det drabbades Job av frestelsen. När frestelsen kom över Job gav den folk en aning om Satans ondska och fulhet, om hans illvilja och avsky för människan och fiendskap mot Gud. Av detta ser vi att inga ord kan beskriva hur grym denna frestelse faktiskt var. Man skulle kunna säga att i detta ögonblick uppenbarades till fullo Satans fula ansikte och den ondskefulla natur med vilken han förgrep sig på människan. Satan använde denna möjlighet, denna möjlighet som han fått med Guds medgivande, till att utsätta Job för ett frenetiskt och skoningslöst övergrepp på ett sätt och med en grymhet som är både ofattbar och fullständigt oacceptabel för människor i dag. I stället för att säga att Job frestades av Satan och att han stod fast i sitt vittnesbörd under denna frestelse, är det bättre att säga att i de prövningar Job utsattes för av Gud invecklades han i en kamp mot Satan för att skydda sin fullkomlighet och rättskaffenhet och för att försvara sitt sätt att frukta Gud och sky det onda. I denna kamp förlorade Job ett berg fyllt av får och nötkreatur, han förlorade all sin egendom och han förlorade sina söner och döttrar — men han övergav inte sin fullkomlighet, rättskaffenhet eller gudsfruktan. Med andra ord, i denna strid mot Satan föredrog han att hellre berövas sin egendom och sina barn än att ge upp sin fullkomlighet, rättskaffenhet och gudsfruktan. Han föredrog att hålla fast vid grunden för vad det innebär att vara människa. Skriften ger en koncis redogörelse för hela processen då Job förlorade sina tillgångar och dokumenterar också Jobs uppträdande och attityd. Dessa kärnfulla och kortfattade berättelser ger en känsla av att Job nästan var avslappnad inför denna frestelse, men om det som faktiskt hände skulle återskapas — och till detta kommer Satans ondskefulla natur — då skulle saker och ting inte vara så enkla eller lätta som de beskrivs i de här meningarna. Verkligheten var långt grymmare. Sådan är nivån på det skövlande och hat som Satan behandlar mänskligheten och alla dessa som är godkända av Gud med. Om Gud inte hade uppmanat Satan att inte skada Job skulle Satan utan tvivel ha dödat honom utan några samvetskval. Satan vill inte att någon ska tillbe Gud, och han vill inte heller att dessa som är rättfärdiga i Guds ögon och dessa som är fullkomliga och rättskaffens ska kunna fortsätta att frukta Gud och sky det onda. Att människor fruktar Gud och skyr det onda betyder att de skyr och överger Satan, och därför drog Satan nytta av Guds tillåtelse att vräka allt sitt raseri och hat på Job utan barmhärtighet. Då förstår du hur stor den pina var som Job led. Från sinne till kött, utifrån och in. I dag förstår vi inte hur det var på den tiden, och med hjälp av Bibelns berättelser kan vi bara få en kort glimt av Jobs känslor när han på den tiden utsattes för plågorna.

Jobs orubbliga oförvitlighet bringar skam över Satan och får honom att fly i panik

Vad gjorde då Gud när Job drabbades av denna plåga? Han iakttog och vaktade och väntade på utgången. Hur kände sig Gud medan han iakttog och följde utvecklingen? Han kände sig naturligtvis bedrövad. Men kunde hans bedrövelse ha fått honom att ångra att han gett Satan tillåtelse att fresta Job? Svaret är nej, det kunde den inte. Han var nämligen fast övertygad om att Job var fullkomlig och rättskaffens, att han fruktade Gud och skydde det onda. Gud hade helt enkelt gett Satan möjligheten att verifiera Jobs rättfärdighet inför Gud och att avslöja sin egen ondska och föraktlighet. Dessutom var det en möjlighet för Job att betyga sin rättfärdighet, sin gudfruktighet och sitt skyende av det onda inför världens människor, Satan och även dessa som följer Gud. Bevisade det slutliga utfallet att Guds bedömning av Job var korrekt och felfri? Besegrade Job verkligen Satan? Här läser vi de arketypiska orden som Job sade, ord som är bevis för att han hade övervunnit Satan. Han sa: ”Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit.” Detta är Jobs attityd av lydnad mot Gud. Därnäst sa han: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.” Dessa ord som Job talade bevisar att Gud iakttar människohjärtats djup, att han är i stånd att se in i människans sinne, och de bevisar att hans godkännande av Job är utan fel, att denne man som Gud godkände var rättfärdig. ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn.” De här orden är Jobs vittnesbörd om Gud. Det var dessa vardagliga ord som kuvade Satan, som fick honom att skämmas och fly i panik, och som därtill fjättrade honom och lämnade honom utan utväg. Vidare fick dessa ord Satan att känna förunderligheten och kraften i Jehova Guds gärningar och låta honom förnimma den ovanligt starka karisman hos en person vars hjärta behärskades av Guds väg. Dessutom demonstrerade de för Satan den kraftfulla vitalitet som en liten och obetydlig människa visade då hon höll fast vid vägen att frukta Gud och sky det onda. Satan blev sålunda besegrad i den första kampen. Trots sin ”surt förvärvade insikt” hade Satan inte för avsikt att släppa taget om Job, och inte heller hade det skett någon förändring i hans ondskefulla natur. Satan försökte fortsätta att angripa Job och kom så ännu en gång inför Gud …

Låt oss härnäst läsa Skriftens ord om den andra gången som Job frestades.

3. Satan frestar Job än en gång (svåra bölder slår upp över hela Jobs kropp)

a. De ord Gud sa

Job 2:3 Och Jehova sade till Satan: ”Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda? Och han håller fast vid sin oförvitlighet, fastän du har eggat mig mot honom, till att förgöra honom utan orsak.”

Job 2:6 Och Jehova sade till Satan: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv.”

b. De ord Satan sa

Job 2:4-5 Och Satan svarade Jehova och sade: ”Hud för hud, ja, allt som en människa har kommer han att ge för sitt liv. Men sträck nu ut din hand och rör vid hans kött och ben, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte.”

Hur Job hanterar prövningen

Job 2:9–10 Då sade hans hustru till honom: ”Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö.” Men han sade till henne: ”Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” I allt detta syndade inte Job med sina läppar.

Job 3:3 Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ”Ett gossebarn har avlats.”

Jobs kärlek till Guds väg övergår allt annat

Skriften dokumenterar orden mellan Gud och Satan på följande sätt: ”Och Jehova sade till Satan: ’Har du funderat över min tjänare Job, att det inte finns någon som han på jorden, en fullkomlig och rättskaffens man, en som fruktar Gud och undviker det onda? Och han håller fast vid sin oförvitlighet, fastän du har eggat mig mot honom, till att förgöra honom utan orsak’” (Job 2:3). I detta samtal upprepar Gud samma fråga till Satan. Det är en fråga som visar oss Jehova Guds positiva omdöme av det som Job uppvisade och levde ut under den första prövningen, ett omdöme som inte skiljer sig från Guds omdöme av Job innan han hade utstått Satans frestelse. Job var med andra ord fullkomlig i Guds ögon innan frestelsen kom över honom, och därför skyddade Gud honom och hans familj och välsignade honom; han var värdig att bli välsignad i Guds ögon. Efter frestelsen syndade inte Job med sina läppar därför att han hade förlorat sin egendom och sina barn, utan fortsatte att prisa Jehova Guds namn. Hans faktiska uppträdande fick Gud att applådera honom och ge honom högsta betyg. För i Jobs ögon var hans avkomlingar eller hans tillgångar inte nog för att få honom att förneka Gud. Guds plats i hans hjärta kunde med andra ord inte ersättas av hans barn eller av någon ägodel. Under den första frestelsen visade Job Gud att hans kärlek till honom och hans kärlek till vägen att frukta Gud och sky det onda övergick allt annat. Det var bara att denna prövning gav Job erfarenheten av att få en belöning från Jehova Gud och att bli fråntagen sin egendom och sina barn.

För Job var det här en verklig erfarenhet som tvådde hans själ ren, det var ett livets dop som gjorde hans tillvaro meningsfull och dessutom var det en storslagen festmåltid som prövade hans lydnad mot och fruktan för Gud. Denna frestelse förvandlade Jobs ställning från att vara en rik man till att vara en man som inte ägde någonting, och den tillät honom också att uppleva Satans övergrepp på mänskligheten. Hans armod fick honom inte att avsky Satan; snarare såg han i Satans vidriga handlingar hans fulhet och föraktlighet såväl som hans fientlighet och uppror mot Gud, och detta uppmuntrade Job ännu mer att för alltid hålla fast vid vägen av gudsfruktan och skyende av det onda. Han svor att aldrig överge Gud och vända ryggen åt Guds väg på grund av yttre faktorer som ägodelar, barn eller släktingar, och inte heller skulle han någonsin bli slav under Satan, ägodelar eller någon människa; ingen annan än Jehova kunde vara hans herre eller hans Gud. Sådana var Jobs ambitioner. På andra sidan frestelsen hade Job också erhållit någonting — mitt under de prövningar som getts honom av Gud hade han vunnit stora rikedomar.

Under de tidigare decennier av sitt liv hade Job skådat Jehova Guds gärningar och vunnit Jehova Guds välsignelser. Det var välsignelser som fick honom att känna sig enormt olustig och skyldig, för han tyckte inte att han hade gjort något för Gud och trots det hade han erhållit så stora välsignelser och åtnjutit så mycket nåd. Därför bad han ofta i sitt hjärta och hoppades att han skulle kunna återgälda Gud, hoppades att han skulle få möjlighet att bära vittnesbörd om Guds gärningar och storhet, och hoppades att Gud skulle pröva hans lydnad och dessutom att hans tro skulle kunna renas tills hans lydnad och hans tro vann Guds gillande. Och när prövningen drabbade honom trodde han att Gud hade hört hans böner. Job värdesatte denna möjlighet mer än något annat och följaktligen vågade han inte ta lätt på den, för nu kunde det han längtat efter mest av allt hela livet bli verklighet. Att denna möjlighet infann sig betydde att hans lydnad och gudsfruktan kunde sättas på prov och görs ren. Dessutom betydde det att Job fick en chans att vinna Guds gillande vilket skulle föra honom närmare Gud. Under prövningen lät denna tro och strävan honom bli mer fullkomlig och vinna större förståelse av Guds vilja. Job blev också mer tacksam för Guds välsignelser och ynnestbevis, i sitt hjärta öste han större pris över Guds gärningar och han kände mer fruktan och vördnad för Gud och längtade mer efter Guds ljuvlighet, storhet och helighet. Även om Job i Guds ögon fortfarande var en som fruktade honom och skydde det onda, hade Jobs tro och kunskap vad gällde hans erfarenheter tagit jättekliv framåt vid det här laget: Hans tro hade växt, hans lydnad hade fått fotfäste och hans gudsfruktan hade blivit djupare. Denna prövning förvandlade Jobs ande och liv, men Job nöjde sig inte med en sådan förvandling och inte heller bromsade den upp hans framåtskridande. Samtidigt som han räknade ut vad han hade vunnit av denna prövning och funderade över sina egna tillkortakommanden, bad han tyst och väntade på att nästa prövning skulle drabba honom, för han längtade efter att hans tro, lydnad och gudsfruktan skulle höjas till en högre nivå under nästa prövning från Gud.

Gud iakttar människans innersta tankar och allt som människan säger och gör. Jobs tankar nådde Jehova Guds öron och Gud lyssnade på hans böner, och på så sätt infann sig Guds nästa prövning av Job som förväntat.

Under extremt lidande inser Job verkligen Guds omsorg om mänskligheten

Efter Jehova Guds frågor till Satan var Satan innerst inne glad. Han visste nämligen att han skulle få tillåtelse att än en gång angripa mannen som var fullkomlig i Guds ögon – vilket för Satan var en sällsynt möjlighet. Satan ville utnyttja detta tillfälle till att fullständigt underminera Jobs övertygelse, få honom att förlora sin tro på Gud och därmed inte längre frukta Gud eller välsigna Jehova Guds namn. Det här skulle ge Satan en chans: Oavsett plats eller tid skulle han kunna förvandla Job till en leksak under sitt kommando. Satan dolde sina ondskefulla planer fullständigt, men han kunde inte hålla sin onda natur i schack. Denna sanning kan man ana i hans svar till Jehova Gud, så som det återges i Skriften: ”Och Satan svarade Jehova och sade: ’Hud för hud, ja, allt som en människa har kommer han att ge för sitt liv. Men sträck nu ut din hand och rör vid hans kött och ben, och han skall förbanna dig ansikte mot ansikte’” (Job 2:4-5). Det är omöjligt att inte på allvar se och känna Satans ondskefullhet i detta samtal mellan Gud och Satan. Efter att ha hört dessa Satans vanföreställningar kommer utan tvivel alla de som älskar sanningen och avskyr det onda att hysa mer hat mot Satans tarvlighet och skamlöshet, känna sig bestörta och äcklade av Satans bedrägligheter och samtidigt lägga fram djupa böner och uppriktiga välgångsönskningar för Job. De kommer att be att denne rättskaffens man ska kunna uppnå fullkomning och önska att denne man, som fruktar Gud och skyr det onda, för evigt ska övervinna Satans frestelser och leva i ljuset, leva i Guds vägledning och välsignelser. De kommer också att önska att Jobs rättfärdiga gärningar för alltid ska sporra och uppmuntra alla dessa som strävar efter att frukta Gud och sky det onda. Även om Satans ondskefulla avsikt kan ses i denna proklamation, gick Gud glatt med på Satans ”begäran” — men han hade också ett villkor: ”Se, han är i din hand, men skona hans liv” (Job 2:6). Eftersom Satan denna gång bad att få sträcka ut sin hand för att skada Jobs kött och ben, sa Gud: ”Men skona hans liv.” Innebörden i dessa ord är att han gav Jobs kött till Satan men bevarade hans liv. Satan kunde inte ta Jobs liv, men bortsett från det kunde han använda vilka medel eller metoder som helst mot Job.

Efter att ha fått Guds tillstånd skyndade Satan till Job och sträckte fram handen för att angripa hans hud, vilket gjorde att svåra bölder slog upp över hela Jobs kropp och han kände hur huden smärtade. Job prisade Jehova Guds förunderlighet och helighet, vilket gjorde Satans fräckhet ännu mer flagrant. Eftersom han hade fröjdats åt att skada människan sträckte han fram handen och rev Jobs kött så att bölderna varade sig. Job kände genast en smärta och pina på kroppen som saknade jämförelse, och han kunde inte låta bli att massera sig från topp till tå med händerna, som om det skulle kunna lindra denna köttsliga smärtas slag mot hans ande. Han insåg att Gud fanns vid hans sida och betraktade honom, och han gjorde sitt bästa för att stålsätta sig. Än en gång knäböjde han på marken och sa: Du ser in i människans hjärta, du ser hennes förtvivlan; varför bryr du dig om hennes svaghet? Prisat vare Jehova Guds namn. Satan såg Jobs outhärdliga smärta, men han såg inte Job överge Jehova Guds namn. Därför sträckte han snabbt fram handen för att angripa Jobs skelett, ivrig att slita isär hans lemmar. Ögonblickligen kände Job en smärta som var värre än någonsin; det var som om hans kött hade slitits loss från benen och som om hans skelett slogs sönder bit för bit. Denna kvalfulla pina fick honom att tänka att det vore bättre att dö ... Han hade nått gränsen för vad han förmådde uthärda ... Han ville skrika rakt ut, han ville slita i huden på sin kropp för att minska smärtan, men han höll tillbaka sina skrik och slet inte i huden på sin kropp, för han ville inte låta Satan se hans svaghet. Och så böjde han knä än en gång, men den här gången kände han inte Jehova Guds närvaro. Han visste att Gud ofta var framför honom och bakom honom och på sidorna om honom. Men Gud hade inte sett på när han plågades; Gud täckte sitt ansikte och var dold, för hans syfte med att skapa människan var inte att utsätta henne för lidande. Vid det här laget grät Job och gjorde sitt bästa för att uthärda denna kroppsliga pina, men han kunde ändå inte låta bli att tacka Gud: Människan faller vid första slaget, hon är svag och kraftlös, hon är ung och okunnig – varför skulle du vilja vara så omtänksam och ömsint mot henne? Du slår mig, men det smärtar dig att göra det. Vad hos människan är värt din omsorg och omtanke? Jobs böner nådde Guds öron och Gud var tyst, han bara iakttog utan ljud …. Efter att förgäves ha prövat med alla tänkbara knep gav sig Satan stilla bort, men det gjorde inte slut på Guds prövningar av Job. Eftersom Guds kraft som uppenbarades i Job inte hade gjorts offentlig, slutade inte berättelsen om Job med Satans reträtt. I och med att andra personer gjorde sin entré väntade fler spektakulära scener.

Ett annat utslag av Jobs gudsfruktan och skyende av allt ont är hans prisande av Guds namn i allt

Job hade drabbats av Satans härjningar men han övergav ändå inte Jehova Guds namn. Hans hustru var den första som steg fram och spelade Satans roll vilket framgår av att hon angrep Job. Originaltexten beskriver det så här: ”Då sade hans hustru till honom: ’Behåller du ännu din oförvitlighet? Förbanna Gud och dö’” (Job 2:9). Detta var de ord som Satan uttalade i mänsklig skepnad. De var ett angrepp och en anklagelse såväl som en lockelse, en frestelse och skvaller. Efter att ha misslyckats med att angripa Jobs kött angrep Satan sedan direkt Jobs oförvitlighet i en önskan att använda detta för att få Job att överge sin oförvitlighet, förneka Gud och sluta leva. Satan önskade även använda sådana ord för att fresta Job: Om Job övergav Jehova Guds namn behövde han inte uthärda sådan pina utan kunde befria sig från köttets kval. Ställd inför sin hustrus råd, tillrättavisade Job henne genom att säga: ”Du talar som en dåraktig kvinna talar. Vad? Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” (Job 2:10). Job hade länge känt till dessa ord, men nu bevisades sanningen i Jobs kunskap om dem.

När hans hustru rådde honom att förbanna Gud och dö var hennes mening: Din Gud behandlar dig på detta sätt, så varför inte förbanna honom? Varför lever du fortfarande? Din Gud är så orättvis mot dig, men likväl säger du välsignat vare Jehova Guds namn. Hur kunde han bringa olycka över dig när du välsignar hans namn? Skynda dig och överge Guds namn och följ honom inte mer. På så sätt kommer dina bekymmer att vara över. I det ögonblicket skapades det vittnesbörd som Gud ville se i Job. Ingen vanlig person kunde bära sådant vittnesbörd och inte heller läser vi om det i någon av Bibelns berättelser — men Gud hade sett det långt innan Job yttrade dessa ord. Gud ville bara använda detta tillfälle att låta Job bevisa för alla att Gud hade rätt. Inte nog med att Job varken gav upp sin oförvitlighet eller förnekade Gud när han hörde sin hustrus råd, utan dessutom sa han till henne: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Är dessa ord mycket viktiga? Här finns det bara ett faktum som kan visa hur viktiga dessa ord är. Dessa ord är så viktiga att Gud ger sitt bifall till dem i sitt hjärta, de är vad Gud önskade sig, de är vad Gud ville höra och de är det resultat som Gud längtade efter att få se. De här orden är också kärnan i Jobs vittnesbörd. I detta bevisades Jobs fullkomlighet, rättskaffenhet, gudsfruktan och skyende av det onda. Jobs kostbarhet låg i hur han fortfarande yttrade sådana ord när han frestades och även när hela hans kropp var täckt av svåra bölder, när han uthärdade den mest extrema smärta och när hans hustru och släktingar gav honom råd. För att uttrycka det på ett annat sätt: i sitt hjärta visste han att oavsett vilka frestelser han utsattes för eller hur smärtsamma vedermödorna eller plågan än månde vara, om så döden skulle drabba honom, skulle han inte förneka Gud eller förakta vägen av gudsfruktan och skyende av det onda. Då förstår ni att Gud innehade den viktigaste platsen i hans hjärta och att Gud var allt som fanns i hans hjärta. Det är på grund av detta som vi läser sådana beskrivningar av honom i Skriften som: ”I allt detta syndade inte Job med sina läppar”. Inte nog med att han inte syndade med sina läppar, utan i sitt hjärta klagade han inte över Gud. Han sa inga sårande ord om Gud och inte heller syndade han mot Gud. Inte nog med att hans mun välsignade Guds namn, utan i sitt hjärta välsignade han också Guds namn; hans mun och hans hjärta var ett. Det här var den sanne Job som Gud hade sett och det var precis därför som Gud uppskattade Job.

Människors många missförstånd rörande Job

De umbäranden Job led var inte gudasända budbärares verk, och inte heller orsakades de av Guds egen hand. I stället orsakades de personligen av Satan, Guds fiende. Följaktligen var de umbäranden som Job led mycket svåra. Likväl uppvisade Job i detta ögonblick utan några reservationer sin dagliga kunskap om Gud i sitt hjärta, principerna för sina dagliga handlingar och sin inställning till Gud — och detta är sanningen. Om Job inte hade blivit frestad, om Gud inte hade utsatt Job för prövningar, skulle man säga att Job var en hycklare när han sa: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”; Gud hade gett honom så många tillgångar, så naturligtvis välsignade han Jehova Guds namn. Om Job, innan han utsattes för prövningar, hade sagt: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?”, skulle man säga att Job överdrev och att han inte skulle överge Guds namn eftersom han ofta välsignades av Guds hand. Om Gud hade bringat honom olycka skulle han helt säkert ha övergett Guds namn. Men när Job hamnade i omständigheter som ingen kunde önska sig, önska se eller drabbas av, omständigheter som folk skulle vara rädda att drabbas av och som inte ens Gud stod ut med att se, var Job ändå i stånd att hålla fast vid sin oförvitlighet: ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn” och ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” Ställda inför Jobs uppträdande vid den här tidpunkten blir dessa, som älskar att tala högtravande ord och som älskar att prata bokstavliga innebörder och lärosatser, mållösa. Dessa som prisar Guds namn enbart då de talar, men aldrig har accepterat Guds prövningar, fördöms av den oförvitlighet som Job höll stadigt fast vid, och dessa som aldrig har trott att människan är kapabel att hålla fast vid Guds väg döms av Jobs vittnesbörd. Ställda inför Jobs uppträdande under dessa prövningar och de ord han sa kommer en del människor att känna sig förvirrade, en del kommer att känna sig avundsjuka, en del kommer att känna sig tvivlande och ytterligare en del kommer till och med att verka ointresserade och rynka på näsan åt Jobs vittnesbörd eftersom de inte bara ser de kval som drabbade Job under prövningarna och läste de ord som Job yttrade, utan också ser den mänskliga ”svaghet” som Job röjde när prövningarna drabbade honom. Denna ”svaghet” ser de som den förmodade skavanken i Jobs fullkomlighet, bristen hos en människa som i Guds ögon var fullkomlig. Man tror alltså att dessa som är fullkomliga är felfria, utan fläck eller besudling, att de inte har några svagheter, inte vet något om smärta, aldrig känner sig olyckliga eller modfällda och är utan hat eller något yttre extremt beteende; som resultat tror inte majoriteten av människor att Job verkligen var fullkomlig. Folk är inte positiva till mycket av hans uppträdande under prövningarna. När Job förlorade sin egendom och sina barn bröt han till exempel inte samman i gråt, så som folk skulle föreställa sig. Hans ”opassande beteende” får folk att tycka att han var kylig, för han saknade tårar och kärlek till sin familj. Detta är det dåliga intryck som Job först ger människor. Och hans beteende längre fram finner de ännu mer förbryllande. ”Rev sönder sin mantel” har tolkats av människor som respektlöshet Gud, och ”rakade sitt huvud” tros felaktigt betyda att Jobs hädade och satte sig upp mot Gud. Bortsett från Jobs ord att ”Jehova gav och Jehova tog. Lovat vare Jehovas namn”, kan folk inte urskilja något av den rättfärdighet hos Job som Gud lovordade, och därför är den stora majoritetens omdöme om Job inget mer än oförmåga att förstå, missförstånd, tvivel, fördömande och gillande i teori enbart. Ingen av dem är i stånd att verkligen förstå och uppskatta Jehova Guds ord att Job var en fullkomlig och rättskaffens man, en man som fruktade Gud och skydde det onda.

Med utgångspunkt från sitt intryck av Job ovan hyser folk ytterligare tvivel angående hans rättfärdighet, för Jobs agerande och hans uppträdande så som det beskrivs i Skriften var inte så världsomvälvande gripande som människor skulle ha föreställt sig. Inte nog med att han inte utförde några stora kraftprov, utan dessutom tog han en krukskärva för att skrapa sig med när han satt där mitt i askan. Denna handling förvånar också folk och får dem att tvivla — och till och med förneka — Jobs rättfärdighet, för medan Job skrapade sig varken bad han till Gud eller gav Gud några löften; inte heller sågs han gråta av smärta. Nuförtiden ser folk bara Jobs svaghet och ingenting annat, så även när de hör honom säga: ”Om vi tar emot det goda ur Guds hand, skall vi inte också ta emot det onda?” är de fullständigt oberörda, eller möjligen tveksamma, och fortfarande oförmögna att urskilja Jobs rättfärdighet i hans ord. Det grundläggande intrycket som Job ger människor under prövningarnas kval är att han varken var lismande eller arrogant. Folk ser inte historian bakom hans beteende som utspelades i hans hjärtas djup, och inte heller ser de gudsfruktan i hans hjärta eller hans trohet mot principen att sky det onda. Hans jämnmod får folk att tänka att hans fullkomlighet och rättskaffenhet bara var tomma ord, att hans gudsfruktan bara var ett rykte; samtidigt gör den ”svaghet” som han blottade ett djupt intryck på dem och ger dem ett ”nytt perspektiv” på, och även en “ny förståelse” av, mannen som Gud definierade som fullkomlig och rättskaffens. Ett sådant ”nytt perspektiv” och en sådan ”nya förståelse” dokumenterades när Job öppnade sin mun och förbannade den dag han föddes.

Fastän det är omöjligt för människan att föreställa sig och fatta den grad av pina han utstod, uttalade han inga hädiska ord utan mildrade bara kroppens smärta på sitt eget vis. Som det står i Skriften sa han: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats’” (Job 3:3). Kanske har ingen någonsin lagt någon vikt vid dessa ord, kanske finns det människor som har noterat dem. Anser ni att de betyder att Job vände sig emot Gud? Är de ett klagomål mot Gud? Jag vet att många av er har vissa åsikter om dessa ord som Job sa och menar att om Job varit fullkomlig och rättskaffens skulle han inte ha visat någon svaghet eller sorg, utan i stället bemött varje angrepp från Satan med kraft och till och med smålett åt Satans frestelser. Han skulle inte ha reagerat det minsta mot någon av de plågor som Satan lät drabba hans kött, och inte heller skulle han ha avslöjat något av vad han kände i sitt hjärta. Han skulle till och med ha bett Gud göra dessa prövningar ännu hårdare. Det här är vad någon som är orubblig och verkligen fruktar Gud och skyr det onda borde uppvisa och besitta. Det enda Job gjorde, mitt under detta extrema lidande, var att förbanna den dag då han föddes. Han klagade inte över Gud och än mindre hade han någon tanke på att opponera sig mot Gud. Detta är mycket lättare sagt än gjort, för sedan forna tider tills i dag har ingen någonsin upplevt sådana frestelser eller utstått det som drabbade Job. Och varför har ingen någonsin utsatts för samma sorts frestelser som Job? Därför att enligt Guds mening är ingen kapabel att bära ett sådant ansvar eller uppdrag, ingen skulle kunna handla så som Job gjorde, och dessutom skulle fortfarande ingen – förutom att förbanna den dag de föddes – kunna låta bli att överge Guds namn och fortsätta att välsigna Jehova Guds namn så som Job gjorde när han drabbades av ett sådant lidande. Skulle någon kunna göra det? När vi säger detta om Job, lovordar vi då hans agerande? Han var en rättfärdig man som kunde vittna om Gud och få Satan att fly med huvudet i händerna, så att han aldrig mer kom inför Gud för att anklaga honom — så vad är fel med att lovorda honom? Har ni högre normer än Gud? Skulle ni agera ännu bättre än Job om ni drabbades av prövningar? Job prisades av Gud — vilka invändningar kan då ni ha?

Job förbannar den dag han föddes därför att han inte vill att Gud ska plågas av honom

Jag säger ofta att Gud ser in i människors hjärtan medan människor tittar på människors yttre. Eftersom Gud blickar in i människors hjärtan förstår han deras innersta väsen, medan människor definierar andra människors väsen med utgångspunkt från deras yttre. När Job öppnade munnen och förbannade den dag han föddes var det en handling som förbluffade alla de andliga personerna, inklusive Jobs tre vänner. Människan kom från Gud och borde vara tacksam över livet och köttet liksom över den dag hon föddes, som Gud skänkte henne och hon borde inte förbanna det. Detta är förståeligt och fattbart för de flesta människor. För den som följer Gud är denna förståelse helig och okränkbar, en sanning som aldrig kan förändras. Job bröt däremot mot reglerna: Han förbannade den dag han föddes. Det är en handling som de flesta människor anser vara att gå över gränsen till förbjudet territorium. Inte nog med att han inte är berättigad till människors förståelse och medkänsla, utan han är inte heller berättigad att få Guds förlåtelse. Samtidigt blir ännu fler människor skeptiska när det gäller Jobs rättfärdighet, för det verkar som om Guds gynnande av honom gjorde honom njutningslysten och så djärv och orädd att han inte bara tackade Gud för att han välsignat honom och tagit hand om honom under hans livstid, utan förbannade till förgängelse den dag han föddes. Vad är detta om inte att sätta sig upp mot Gud? Den här sortens ytligheter förser människor med bevis nog för att fördöma Jobs agerande, men vem kan veta vad Job egentligen tänkte vid det tillfället? Och vem kan veta varför Job handlade så som han gjorde? Endast Gud och Job själv känner till bakgrunden och orsakerna här.

När Satan sträckte fram sin hand för att angripa Jobs skelett, föll Job i hans klor utan möjlighet att fly eller kraft att göra motstånd. Hans kropp och själ drabbades av enorm smärta och denna smärta gjorde honom djupt medveten om hur obetydlig, bräcklig och maktlös människan som lever i köttet är. Samtidigt fick han också en djup insikt och förståelse av varför Gud önskar vårda och se efter mänskligheten. I Satans klor insåg Job hur kraftlös och svag människan, som är av kött och blod, faktiskt är. När han föll ner på sina knän och bad till Gud kände han det som om Gud täckte över sitt ansikte och gömde sig, för Gud hade överlämnat honom helt och hållet i Satans händer. Samtidigt grät också Gud över honom och dessutom var han bedrövad över honom; Gud plågades när han blev plågad och sårades när han blev sårad … Job kände Guds smärta och även hur outhärdlig den var för Gud … Job ville inte utsätta Gud för mer sorg, inte heller ville han att Gud skulle gråta över honom och än mindre ville han se Gud pinas av honom. I detta ögonblick ville Job bara göra sig fri från sitt kött för att inte längre behöva uthärda den smärta som detta kött åsamkade honom, för det skulle förhindra att Gud plågades mer av hans smärta — men han kunde inte, utan han var tvungen att inte bara stå ut med köttets pina utan även med plågan av att inte vilja göra Gud mer bekymrad. Dessa två smärtor — en från köttet och en från anden — fyllde Job med en hjärtslitande, fruktansvärd smärta och fick honom att känna hur begränsningarna hos människan som är av kött och blod kan få henne att känna sig frustrerad och hjälplös. Under dessa förhållanden växte sig hans gudslängtan starkare och hans avsky för Satan blev mer intensiv. Vid det här laget skulle Job ha föredragit att han aldrig blivit född in i människans värld, han skulle hellre aldrig ha existerat än se Gud gråta tårar eller känna smärta för hans skull. Han började att djupt avsky sitt kött, att bli grundligt utled på sig själv, på den dag han föddes och även på allt annat som hade någon anknytning till honom. Han ville inte att någon någonsin mer skulle nämna den dag han föddes eller något som hade med den att göra, och därför öppnade han sin mun och förbannade den dag han föddes: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats.’ Må den dagen bli till mörker; må Gud inte betrakta den från ovan, eller låta ljuset lysa över den” (Job 3:3–4). Jobs ord bär på hans avsky för honom själv: ”Må den dag då jag föddes förgås, liksom den natt då man sade, ’Ett gossebarn har avlats,’” såväl som hans förebrående av sig själv och känslan av stå i skuld till Gud för att ha vållat honom smärta, ”Må den dagen bli till mörker; må Gud inte betrakta den från ovan, eller låta ljuset lysa över den.” Dessa två stycken är det avgörande uttrycket för hur Job kände det då, och de demonstrerar till fullo hans fullkomlighet och rättskaffenhet för alla. Samtidigt höjdes hans förtröstan på och lydnad mot Gud, liksom hans gudsfruktan, till en högre nivå, precis så som han önskat. Denna upphöjelse är naturligtvis exakt det resultat som Gud hade väntat sig.

Job besegrar Satan och blir en sann människa i Guds ögon

När Job först genomgick sina prövningar berövades han all sin egendom och alla sina barn, men resultatet blev inte att han föll ner eller sa någonting som var en synd mot Gud. Han hade övervunnit Satans frestelser, han hade övervunnit sina materiella tillgångar och sina avkomlingar liksom prövningen med att förlora alla sina världsliga ägodelar, vilket betyder att han kunde acceptera att Gud tog det ifrån honom och tacka och prisa Gud på grund av det. Sådant var Jobs uppträdande under den första frestelsen, och sådant var också hans vittnesbörd under Guds första prövning. I den andra prövningen sträckte Satan fram sin hand för att angripa Job, och fastän Job upplevde en smärta som var värre än han någonsin tidigare känt, var hans vittnesbörd nog för att människor skulle slås med häpnad. Han använde sin själsstyrka, övertygelse och lydnad mot Gud, såväl som sin gudsfruktan för att än en gång besegra Satan, och än en gång godkände och uppmuntrade Gud hans uppträdande och hans vittnesbörd. Under denna frestelse använde Job sin faktiska beteende för att deklarera för Satan att köttets smärta inte kunde ändra sin tro och lydnad mot Gud eller ta bort sin kärlek till Gud och fruktan för Gud; han skulle inte förneka Gud eller ge upp sin egen fullkomlighet och rättskaffenhet därför att han stod inför döden. Jobs beslutsamhet gjorde Satan till en ynkrygg, hans förtröstan lämnade Satan rädd och skakande, kraften i hans kamp på liv och död mot Satan väckte ett djupt hat och förbittring hos Satan, hans fullkomlighet och rättskaffenhet lämnade Satan utan något mer han kunde göra honom, så att Satan övergav sina angrepp på honom och gav upp sina anklagelser mot Job inför Jehova Gud. Detta innebar att Job hade övervunnit världen, han hade övervunnit köttet, han hade övervunnit Satan och han hade övervunnit döden; han var fullständigt och i högsta grad en människa som tillhörde Gud. Under dessa två prövningar stod Job fast i sitt vittnesbörd och levde faktiskt ut sin fullkomlighet och rättskaffenhet och breddade omfattningen av sina levnadsprinciper av gudsfruktan och skyende av det onda. Efter att ha utstått dessa två prövningar föddes en rikare erfarenhet i Job, och denna upplevelse gjorde honom mer mogen och härdad, den gjorde honom starkare och mer övertygad, och den gjorde honom mer säker på riktigheten och förträffligheten i den oförvitlighet som han höll fast vid. Jehova Guds prövningar av Job gav honom en djup förståelse och känsla av Guds omtanke om människan, och lät honom känna hur dyrbar Guds kärlek var, och från den stunden kompletterades hans gudsfruktan med omtanke om och kärlek till Gud. Jehova Guds prövningar inte bara inte alienerade Job från honom utan förde hans hjärta närmare Gud. När den köttsliga smärta som Job uthärdade nådde sin höjdpunkt, gav den omsorg han kände från Jehova Gud honom inget annat val än att förbanna den dag han föddes. Detta beteende var inte något länge planerat utan en naturlig manifestation av den omtanke om och kärlek till Gud som fanns i hans hjärta, en naturlig manifestation som härrörde ur hans omtanke om och kärlek till Gud. Det vill säga, eftersom han avskydde sig själv och han inte önskade — och inte kunde stå ut med — att plåga Gud, nådde hans omtanke och kärlek punkten av osjälviskhet. Nu upphöjde Job sin gamla vördnad för Gud, längtan efter Gud och hängivenhet till Gud till omtankens och kärlekens nivå. Samtidigt upphöjde han sin tro på Gud, sin lydnad mot Gud och sin fruktan för Gud till omtankens och kärlekens nivå. Han tillät sig inte att göra någonting som skulle vålla Gud skada, han tillät sig inte något beteende som skulle såra Gud och tillät sig inte orsaka Gud någon sorg, bedrövelse eller ens sorgsenhet av egna skäl. I Guds ögon hade Jobs förtröstan, lydnad och gudsfruktan — fastän han fortfarande var samme Job som tidigare — gett Gud fullständig tillfredsställelse och glädje. Vid denna tid hade Job uppnått den fullkomlighet som Gud hade förväntat sig att han skulle uppnå, han hade blivit någon som verkligen var värd att kallas ”fullkomlig och rättskaffens” i Guds ögon. Hans rättfärdiga gärningar gjorde att han kunde övervinna Satan och stå fast i sitt vittnesmål om Gud. Hans rättfärdiga gärningar gjorde honom också fullkomlig och lät värdet av hans liv stiga och bli högre än någonsin. De gjorde honom till den första människa som inte längre angreps och frestades av Satan. Eftersom Job var rättfärdig anklagades och frestades han av Satan; eftersom Job var rättfärdig lämnades han över till Satan; och eftersom Job var rättfärdig övervann och besegrade han Satan och stod fast i sitt vittnesbörd. Därmed blev Job den första människan som aldrig mer skulle överlämnas till Satan, han kom i sanning inför Guds tron och levde i ljuset, i Guds välsignelser utan Satans spionerande eller fördärvande … Han hade blivit en sann människa i Guds ögon, han hade blivit fri …

från "Ordet framträder i köttet"