Vid vårt senaste möte delade vi ett mycket viktigt ämne. Kommer ni ihåg vad det var? Låt mig upprepa det. Ämnet för vår senaste gemenskap var: Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv.
Är det här ett viktigt ämne för er? Vilken del av det är viktigast för er? Guds verk, Guds sinnelag eller Gud själv? Vilken intresserar er mest? Vilken del vill ni helst höra om? Jag vet att det är svårt för er att svara på den frågan eftersom Guds sinnelag kan ses i varje aspekt av hans verk, och hans sinnelag uppenbaras alltid och på alla platser i hans verk och representerar i praktiken Gud själv; i Guds övergripande förvaltningsplan är Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv oskiljbara från varandra.
Innehållet i vår senaste gemenskap om Guds verk var historier i Bibeln som ägde rumför länge sedan. Alla berättelserna handlade om människan och Gud, och de hände människan och innehöll samtidigt Guds medverkan och uttryck, så de här berättelserna är särskilt värdefulla och betydelsefulla för att känna Gud. När Gud just skapat människosläktet började han ta kontakt med och tala med människan och hans sinnelag började uttryckas för henne. Med andra ord, från det att Gud först tog kontakt med människosläktet började han att oupphörligt offentliggöra för människan sin substans och vad han har och är. Kort sagt, oavsett om gångna tiders människor eller människorna av i dag är kapabla att se eller förstå det, talar Gud till människorna och verkar bland människorna, uppenbarar sitt sinnelag och uttrycker sin substans – detta är ett faktum och något som ingen kan förneka. Det innebär också att Guds sinnelag, Guds substans och vad han har och är oavbrutet utgår från honom och uppenbaras medan han verkar och kommunicerar med människan. Han har aldrig hemlighållit eller dolt någonting för människan, utan tvärtom tillkännager och offentliggör han sitt sinnelag utan att hålla inne med något. På så sätt hoppas Gud att människan ska kunna lära känna honom och förstå hans sinnelag och substans. Han vill inte att människan ska betrakta hans sinnelag och substans som eviga mysterier, och inte heller vill han att mänskligheten ska betrakta Gud som en gåta som aldrig kan lösas. Först när människan känner Gud kan hon veta vägen framåt och vara i stånd att acceptera Guds vägledning, och endast en sådan mänsklighet kan verkligen leva under Guds herravälde, leva i ljuset och leva mitt i Guds välsignelser.
De ord och det sinnelag som utgår från och uppenbaras av Gud representerar hans vilja, och de representerar också hans substans. När Gud kommunicerar med människan – oavsett vad han säger eller gör eller vilket sinnelag han uppenbarar, och oavsett vad människan ser av Guds substans och vad han har och är – representerar alltsamman Guds vilja för människan. Oavsett hur mycket människan är i stånd att inse, fatta eller förstå representerar allt Guds vilja — Guds vilja för människan. Om detta råder det inget tvivel! Guds vilja för mänskligheten är hur han kräver att människorna ska vara, vad han kräver att de ska göra, hur han kräver att de ska leva och hur han kräver att de ska vara kapabla att åstadkomma förverkligandet av Guds vilja. Är dessa ting oskiljbara från Guds substans? Med andra ord, Gud utger sitt sinnelag och allt han har och är, samtidigt som han ställer krav på människan. Där finns ingen falskhet, inget skådespeleri, inget hemlighållande och ingen försköning. Men varför är då människan oförmögen att lära känna Guds sinnelag, och varför har hon aldrig kunnat få en klar bild av det? Varför har hon aldrig begripit Guds vilja? Det som uppenbaras och utgår från Gud är vad Gud själv har och är, och det är vartenda uns, varenda sida, av hans sanna sinnelag – så varför kan inte människan se? Varför är människan oförmögen till ordentlig kunskap? Det finns en viktig anledning till detta. Och vad är denna anledning? Sedan skapelsen har människan aldrig behandlat Gud som Gud. I äldsta tider, oavsett vad Gud gjorde i fråga om människan – den människa han just skapat – betraktade hon honom bara som en följeslagare, som någon att lita på, och hon hade ingen kunskap om, eller förståelse av, Gud. Det vill säga, hon visste inte att det som utgick från detta väsen – detta väsen som hon litade på och såg som sin följeslagare – var Guds substans, och inte heller visste hon att detta väsen var den som härskar över allting. Enkelt uttryckt, den tidens människor kände inte igen Gud över huvud taget. De visste inte att himlarna och jorden och alla ting hade skapats av honom, och de var okunniga om varifrån han kom och, dessutom, om vad han var. På den tiden krävde Gud naturligtvis inte att människan skulle känna honom, förstå honom, förstå allt han gjorde eller vara informerade om hans vilja, för det här var den allra första tiden efter mänsklighetens skapelse. När Gud påbörjade förberedelserna för Lagens Tidsålders verk, gjorde han en del saker med människan och började även ställa en del krav på människan genom att tala om för henne hur hon skulle ge offergåvor till Gud och tillbe Gud. Först då fick människan några enkla uppfattningar om Gud. Först då förstod hon skillnaden mellan människa och Gud, och att Gud var den som skapade mänskligheten. När människan visste att Gud var Gud och människan var människa uppstod ett visst avstånd mellan henne och Gud, men fortfarande begärde inte Gud att människan skulle ha någon större kunskap om, eller någon djupare förståelse av, honom. Gud ställer alltså olika krav på människan beroende på stadierna och omständigheterna i hans verk. Vad ser ni i detta? Vilken aspekt av Guds sinnelag uppfattar ni? Är Gud verklig? Är de krav Gud ställer på människan lämpliga? I allra äldsta tider, efter Guds skapelse av mänskligheten, när Gud ännu inte hade inlett sitt arbete med att erövra och fullkomna människan och inte hade talat särskilt många ord till henne, begärde han inte mycket av människan. Oavsett vad människan gjorde och oavsett hur hon uppförde sig — även om hon gjorde en del som förargade Gud — förlät han allt och hade överseende med allt. Gud visste nämligen vad han gett människan och vad som fanns i hennes inre, och följaktligen visste han hur höga krav han skulle ställa på människan. Även om hans krav var mycket låga på den tiden betyder inte det att hans sinnelag inte var stort eller att hans visdom och allmakt bara var tomma ord. För människan finns det bara ett sätt att lära känna Guds sinnelag och Gud själv: genom att följa stegen i Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten, och genom att acceptera de ord som Gud talar till mänskligheten. Skulle människan, när hon vet vad Gud har och är och när hon känner Guds sinnelag, ändå be Gud visa henne sin verkliga person? Människan kommer inte att göra det och vågar inte göra det, för när människan har förstått Guds sinnelag och vad han har och är, då har hon redan sett den sanne Guden själv och har redan sett hans verkliga person. Det är det oundvikliga resultatet.
Allt eftersom Guds verk och plan oupphörligt fortskred, och efter det att Gud upprättat regnbågsförbundet med människan som ett tecken på att han aldrig mer skulle förstöra världen med hjälp av översvämningar, hade Gud en alltmer trängande längtan att vinna dessa som skulle kunna vara av ett sinne med honom. Han hade även en allt ivrigare önskan att vinna dessa som var kapabla att göra hans vilja på jorden, och dessutom att vinna en grupp människor som var i stånd att bryta sig fria från mörkrets krafter, inte vara bundna av Satan och i stånd att vittna om honom på jorden. Att vinna en sådan grupp människor var något Gud länge önskat, något han väntat på ända sedan skapelsens tid. Så oavsett att Gud använde översvämningar för att förstöra världen, och oavsett hans förbund med människan, förblev Guds vilja, sinnesstämning, plan och förhoppningar desamma. Vad han ville göra, och vad han längtat efter långt före skapelsens tid, var att vinna dessa i människosläktet som han önskade vinna — vinna en grupp människor som var i stånd att fatta och känna hans sinnelag, förstå hans vilja, en grupp som var i stånd att tillbe honom. En sådan grupp människor är verkligen i stånd att vittna om honom, och man kan säga att de är hans förtrogna.
Låt oss i dag fortsätta att gå tillbaka i Guds fotspår och följa stegen i hans verk så att vi kanske kan blottlägga Guds tankar och åsikter och allt som har med Gud att göra, allt detta som har varit “magasinerat” så länge. Genom dessa ting kommer vi att lära känna Guds sinnelag och förstå Guds substans; vi kommer att släppa in Gud i våra hjärtan, och varenda en av oss kommer sakta att närma sig Gud, minska vårt avstånd till Gud.
En del av det vi talade om förra gången handlade om varför Gud upprättade ett förbund med människan. Den här gången ska vår gemenskap handla om skriftställena nedan. Låt oss börja med att läsa Skriften.
A. Abraham
1. Gud lovar att ge Abraham en son
1 Mos 17:15–17 Och Gud sade till Abraham: ”Vad det gäller Sarai, din hustru, skall du inte kalla henne Sarai, utan hennes namn skall vara Sara. Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Ja, jag skall välsigna henne och hon skall bli en moder till folkslag; kungar över folk skall komma från henne.” Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?”
1 Mos 17:21–22 ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.
2. Abraham offrar Isak
1 Mos 22:2–3 Och han sade: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom.
1 Mos 22: 9–10 Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra
Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt.
Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten börjar med Abrahams offrande av Isak
När Gud gett Abraham en son hade de ord som han talat till Abraham blivit verklighet. Det betyder inte att Guds plan upphörde där; tvärtom hade Guds storslagna plan för mänsklighetens förvaltning och frälsning bara just tagit sin början, och att välsigna Abraham med en son var bara inledningen av hans övergripande förvaltningsplan. Vem visste då, i den stunden, att Guds kamp mot Satan hade inletts i stillhet när Abraham offrade Isak?
Gud struntar i om människan är dåraktig — han begär bara att människan ska vara sannfärdig
Låt oss härnäst se på vad Gud gjorde med Abraham. I 1 Mosebok 22:2 gav Gud Abraham följande befallning: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Guds mening var tydlig: Han sa åt Abraham att ge sin ende son Isak, som han älskade, som ett brännoffer. När vi ser på det i dag, strider Guds befallning fortfarande mot människans uppfattningar? Ja! Allt som Gud gjorde vid den tiden går helt på tvärs med människans uppfattningar och är ofattbart för människan. Folks uppfattningar gör att de tänker så här: När en man inte trodde och ansåg det vara en omöjlighet gav Gud honom en son, och när han hade fått en son uppmanade Gud honom att offra sin son — helt ofattbart! Vad tänkte Gud egentligen göra? Vad var Guds verkliga syfte? Han gav Abraham en son utan några villkor, men han begärde också att Abraham skulle utföra ett villkorslöst offer. Var det orimligt? Sett ur en utomståendes synvinkel var det inte bara orimligt utan också något av ”en massa besvär till ingen nytta”. Men Abraham själv ansåg inte att Gud begärde för mycket. Även om han hade vissa betänkligheter och var lite misstänksam mot Gud, var han ändå beredd att utföra offret. Så här långt, vad ser du som bevisar att Abraham var villig att offra sin son? Vad sägs i dessa meningar? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom” (1 Mos 22:3). ”Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son” (1 Mos 22:9–10). När Abraham sträckte fram handen och tog kniven för att slakta sin son, såg Gud vad han gjorde? Det gjorde han. Hela processen, från början när Gud uppmanade Abraham att offra Isak till dess att Abraham faktiskt höjde kniven för att slakta sin son, visade Abrahams hjärta för Gud. Och i den stunden var Abrahams hjärta — trots hans tidigare dårskap, okunnighet och misstolkning av Gud — sannfärdigt och ärligt mot Gud och han var verkligen på väg att återlämna Isak, den son som Gud gett honom, till Gud. I honom såg Gud lydnad — just den lydnad han längtade efter.
I människans ögon gör Gud mycket som är obegripligt och till och med ofattbart. När Gud önskar att orkestrera någon, står denna orkestrering ofta i strid med människans uppfattningar och är obegriplig för henne, men det är just denna dissonans och obegriplighet som utgör Guds prövning och test av människan. Abraham kunde emellertid demonstreralydnaden mot Gud i sitt inre, vilket var den mest grundläggande beskaffenheten för att han skulle kunna uppfylla Guds krav. Först då, när Abraham var i stånd att lyda Guds krav, när han offrade Isak, kände Gud verkligen tillförsikt och sympati för människosläktet — för Abraham som han hade utvalt. Först då var Gud säker på att denna person som han utvalt var en oumbärlig ledare som kunde ta sig an hans löfte och hans kommande förvaltningsplan. Fastän det bara var en prövning och en test kände sig Gud nöjd. Han kände människans kärlek till honom och han kände sig tröstad av människan som aldrig tidigare. Hejdade Gud Abraham i det ögonblick då han höjde sin kniv för att slakta Isak? Gud lät inte Abraham offra Isak, för Gud hade helt enkelt inte för avsikt att ta Isaks liv. Alltså hejdade Gud Abraham i sista stund. För Gud hade Abrahams lydnad redan bestått provet, vad han gjorde var tillräckligt, och Gud hade redan sett resultatet av det han tänkte göra. Var det här resultatet tillfredsställande för Gud? Man kan säga att det här resultatet var tillfredsställande för Gud, att det var vad Gud ville och vad Gud hade längtat efter att få se. Är det sant? Även om Gud i olika sammanhang använder olika sätt att testa varje individ, såg han vad han ville se i Abraham. Han såg att Abrahams hjärta var sannfärdigt och att hans lydnad var villkorslös, och det var just detta “villkorslösa” som Gud längtade efter. Folk säger ofta: Jag har redan offrat det här, jag har redan försakat det där — varför är Gud ändå inte nöjd med mig? Varför fortsätter han att utsätta mig för prövningar? Varför fortsätter han att testa mig? Det här visar en sak: Gud har inte sett ditt hjärta och inte vunnit ditt hjärta. Det vill säga, han har inte sett sådan ärlighet som när Abraham var i stånd att höja sin kniv för att med egen hand döda sin son och offra honom till Gud. Han har inte sett din villkorslösa lydnad och har inte blivit tröstad av dig. Därför är det naturligt att Gud fortsätter att pröva dig. Är inte det sant? Vi lämnar det här ämnet där. Härnäst ska vi läsa ”Guds löfte till Abraham”.
3. Guds löfte till Abraham
1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”
Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden ”Jag har svurit vid mig själv”, ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.
Människan vinner Guds välsignelser genom sin uppriktighet och lydnad
Var den välsignelse som Gud gav Abraham och som vi läser om här en stor välsignelse? Exakt hur stor? Det finns en nyckelmening här: ” och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade”, som visar att Abraham fick välsignelser som inte getts till någon som kom före eller efter honom. När Abraham på Guds begäran återlämnade sin ende son — sin älskade ende son — till Gud (observera: Här kan vi inte använda ordet “offrade”; vi bör säga att han återlämnade sin son till Gud), hindrade Gud honom inte bara från att offra Isak utan dessutom välsignade han honom. Med vilket löfte välsignade han Abraham? Löftet att göra hans ättlingar talrika. Och hur talrika skulle han göra dem? Skriften ger oss följande redogörelse: ”… som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade.” I vilket sammanhang uttalade då Gud dessa ord? Det vill säga, hur mottog Abraham Guds välsignelser? Han mottog dem just så som Gud säger i Skriften: ”därför att du har lytt min röst.” Det vill säga, därför att Abraham hade följt Guds befallning, därför att han utan minsta klagan hade gjort allt som Gud hade sagt, begärt och befallt, gav Gud honom ett sådant löfte. Det finns en avgörande mening i detta löfte som berör Guds tankar på den tiden. Har ni sett den? Ni har kanske inte tänkt så mycket på Guds ord, på att ”Jag har svurit vid mig själv”. Vad de betyder är att när Gud uttalade dessa ord svor han vid sig själv. Vad svär människor vid när de avlägger en ed? De svär vid himlen, vilket betyder att de avlägger en ed inför Gud och svär vid Gud. Folk förstår kanske inte mycket av vad det innebar att Gud svor vid sig själv, men ni kommer att kunna förstå det när jag förser er med den rätta förklaringen. Att stå inför en människa, som bara kunde höra hans ord och inte förstå hans hjärta, fick Gud att än en gång känna sig ensam och villrådig. I förtvivlan — och undermedvetet, kan man säga — gjorde Gud någonting mycket naturligt: han lade handen på sitt hjärta och riktade sig till sig själv när han gav Abraham detta löfte, och på så sätt hörde mannen Gud säga: ”Jag har svurit vid mig själv.”
Du kan se på Guds handlande och tänka på dig själv. När du lägger handen på hjärtat och talar till dig själv, har du då en klar uppfattning om vad du säger? Är din attityd ärlig? Talar du uppriktigt, med ditt hjärta? Alltså ser vi här att Gud var uppriktig och ärlig när han talade till Abraham. Samtidigt som Gud talade med Abraham och välsignade honom, talade han också till sig själv. Han sa till sig själv: Jag ska välsigna Abraham och göra hans ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och lika talrika som sanden på havets strand, därför att han lydde mina ord och han är den jag väljer. När Gud sa ”Jag har svurit vid mig själv”, beslutade han att genom Abraham frambringa det utvalda folket Israel, och sedan skulle han leda dessa människor framåt i takt med sitt verk. Gud skulle alltså låta Abrahams ättlingar bära Guds förvaltande verk, och Guds verk och det som uttrycktes av Gud skulle börja med Abraham och fortsätta i Abrahams ättlingar och på så sätt förverkliga Guds önskan att frälsa människan. Vad säger ni — är inte detta en välsignelse? Det finns ingen större välsignelse än detta för människan; man kan säga att detta är den allra största välsignelsen. Den välsignelse Abraham fick var inte att hans avkomlingar skulle bli talrika, utan att Gud skulle utföra sin förvaltning, sitt uppdrag och sitt verk i Abrahams ättlingar. Det här innebär att de välsignelser som Abraham erhöll inte var tillfälliga utan bestod allteftersom Guds förvaltningsplan framskred. När Gud talade, när Gud svor vid sig själv, hade han redan fattat ett beslut. Besannades förloppet hos detta beslut? Förverkligades det? Gud beslöt att från den stunden skulle hans ansträngningar, det pris han betalade, vad han har och är, hans allt och även hans liv ges till Abraham och Abrahams ättlingar. Gud beslutade också att han, med början i denna skara människor, skulle manifestera sina gärningar och låta människan se hans visdom, myndighet och makt.
Att vinna dessa som känner Gud och är i stånd att vittna om honom är Guds oföränderliga önskan
Samtidigt som Gud talade till sig själv, talade han också till Abraham, men kunde Abraham — förutom att han hörde de välsignelser som Gud gav honom — förstå Guds verkliga önskningar i alla de ord han just då talade? Det kunde han inte! Och därför var Guds hjärta just då, när han svor vid sig själv, fortfarande ensamt och sorgset. Det fanns fortfarande inte en enda människa som kunde förstå eller begripa vad han hade för avsikt och vad han planerade. Just då var ingen – inte heller Abraham – i stånd att tala med honom i förtroende, och än mindre var någon i stånd att samarbeta med honom i att utföra det verk han måste uträtta. På ytan hade Gud vunnit Abraham och vunnit någon som kunde lyda hans ord, men denna persons kunskap om Gud var faktiskt nästan lika med noll. Fastän Gud hade välsignat Abraham var Guds hjärta fortfarande inte tillfreds. Vad innebär det att Gud inte var tillfreds? Det innebär att hans förvaltning bara just hade börjat, det innebär att de människor han ville vinna, de människor han längtade efter att se, de människor han älskade, fortfarande var långt från honom. Han måste få tid, han måste vänta, han måste ha tålamod. För just då fanns det ingen förutom Gud själv som visste vad han behövde, vad han önskade vinna eller vad han längtade efter. Så samtidigt som Gud kände sig mycket entusiastisk kände han sig också tung till sinnes. Men han stannade inte upp utan fortsatte att planera nästa steg i vad han måste göra.
Vad ser ni i Guds löfte till Abraham? Gud skänkte stora välsignelser till Abraham av den enkla orsaken att han lyssnade till Guds ord. Ytligt sett tycks det normalt och självklart, men i det ser vi Guds hjärta: Gud värdesätter i synnerhet människans lydnad mot honom, och han uppskattar människans förståelse av honom och ärlighet mot honom. Hur mycket uppskattar Gud denna ärlighet? Ni förstår kanske inte hur mycket han uppskattar den, och det finns kanske ingen som inser det. Gud gav Abraham en son och när den sonen hade vuxit upp sa Gud till Abraham att offra sin son till Gud. Abraham lydde Guds befallning till punkt och pricka, han lydde Guds ord, och hans ärlighet berörde Gud och värdesattes av Gud. Hur mycket värdesatte Gud den? Och varför värdesatte han den? I en tid när ingen begrep Guds ord eller förstod hans hjärta, gjorde Abraham något som skakade himlen och fick jorden att skälva, och det fick Gud att känna en oöverträffad känsla av tillfredsställelse och gav Gud glädjen över att ha vunnit någon som var i stånd att lyda hans ord. Denna tillfredsställelse och glädje kom från en varelse som Gud skapat med sina egna händer, och det var den första ”offergåva” som människan offrat till Gud sedan människan skapades och den som Gud satte störst värde på. Det hade varit en svår tid för Gud då han väntat på detta offer, och han betraktade det som den första och viktigaste gåvan från mänskligheten som han skapat. Den visade Gud den första frukten av hans ansträngningar och det pris han betalat, och den lät honom se hoppet i mänskligheten. Efteråt längtade Gud ännu mer efter en grupp av sådana människor som kunde hålla honom sällskap, behandla honom med ärlighet och uppriktigt bry sig om honom. Gud hoppades till och med att Abraham skulle leva vidare, för han önskade att ett sådant hjärta skulle göra honom sällskap och vara med honom då han fortsatte sin förvaltning. Men det spelade ingen roll vad Gud ville, det var bara en önskan, bara en tanke — för Abraham var bara en människa som var i stånd att lyda honom och han hade inte den minsta förståelse av, eller kunskap om, Gud. Han uppfyllde inte på långt när Guds krav på människan: känna Gud, vara i stånd att vittna om Gud och vara av ett sinne med Gud. Och därför kunde han inte vandra med Gud. I Abrahams offer av Isak såg Gud Abrahams ärlighet och lydnad, och han såg att han hade klarat Guds test av honom. Trots att Gud accepterade hans ärlighet och lydnad var han fortfarande inte värdig att bli Guds förtrogne, någon som kände Gud, förstod Gud och var underrättad om Guds sinnelag; han var långt från att vara av ett sinne med Gud och att göra Guds vilja. Och därför var Gud i sitt hjärta fortfarande ensam och orolig. Ju mer ensam och orolig Gud blev, desto större blev hans behov av att så snart som möjligt fortsätta med sin förvaltning och kunna välja ut och vinna en grupp människor som så snart som möjligt skulle verkställa hans förvaltningsplan och utföra hans vilja. Detta var Guds ivriga önskan och den har förblivit oförändrad från begynnelsen till i dag. Ända sedan han skapade människan i begynnelsen har Gud längtat efter en grupp övervinnare, en grupp som ska vandra med honom och är i stånd att förstå, begripa och känna hans sinnelag. Denna Guds önskan har aldrig förändrats. Oavsett hur länge till han måste vänta, oavsett hur svår vägen framåt må vara, oavsett hur fjärran de mål han längtat efter är, har Gud aldrig ändrat eller gett upp sina förväntningar på människan. Nu när jag har sagt detta, inser ni något av Guds önskan? Kanske är era insikter inte särskilt djupa — men det kommer successivt!
Under samma tidsperiod som Abraham levde utplånade Gud också en stad. Denna stad hette Sodom. Utan tvivel är många människor bekanta med historien om Sodom, men ingen känner till Guds tankar som utgjorde bakgrunden till hans förstörelse av staden.
Och i dag ska vi så, med hjälp av Guds samtal med Abraham nedan, lära oss om hans tankar vid den tiden samtidigt som vi lär oss om hans sinnelag. Låt oss härnäst läsa följande skriftställen.
Är det här ett viktigt ämne för er? Vilken del av det är viktigast för er? Guds verk, Guds sinnelag eller Gud själv? Vilken intresserar er mest? Vilken del vill ni helst höra om? Jag vet att det är svårt för er att svara på den frågan eftersom Guds sinnelag kan ses i varje aspekt av hans verk, och hans sinnelag uppenbaras alltid och på alla platser i hans verk och representerar i praktiken Gud själv; i Guds övergripande förvaltningsplan är Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv oskiljbara från varandra.
Innehållet i vår senaste gemenskap om Guds verk var historier i Bibeln som ägde rumför länge sedan. Alla berättelserna handlade om människan och Gud, och de hände människan och innehöll samtidigt Guds medverkan och uttryck, så de här berättelserna är särskilt värdefulla och betydelsefulla för att känna Gud. När Gud just skapat människosläktet började han ta kontakt med och tala med människan och hans sinnelag började uttryckas för henne. Med andra ord, från det att Gud först tog kontakt med människosläktet började han att oupphörligt offentliggöra för människan sin substans och vad han har och är. Kort sagt, oavsett om gångna tiders människor eller människorna av i dag är kapabla att se eller förstå det, talar Gud till människorna och verkar bland människorna, uppenbarar sitt sinnelag och uttrycker sin substans – detta är ett faktum och något som ingen kan förneka. Det innebär också att Guds sinnelag, Guds substans och vad han har och är oavbrutet utgår från honom och uppenbaras medan han verkar och kommunicerar med människan. Han har aldrig hemlighållit eller dolt någonting för människan, utan tvärtom tillkännager och offentliggör han sitt sinnelag utan att hålla inne med något. På så sätt hoppas Gud att människan ska kunna lära känna honom och förstå hans sinnelag och substans. Han vill inte att människan ska betrakta hans sinnelag och substans som eviga mysterier, och inte heller vill han att mänskligheten ska betrakta Gud som en gåta som aldrig kan lösas. Först när människan känner Gud kan hon veta vägen framåt och vara i stånd att acceptera Guds vägledning, och endast en sådan mänsklighet kan verkligen leva under Guds herravälde, leva i ljuset och leva mitt i Guds välsignelser.
De ord och det sinnelag som utgår från och uppenbaras av Gud representerar hans vilja, och de representerar också hans substans. När Gud kommunicerar med människan – oavsett vad han säger eller gör eller vilket sinnelag han uppenbarar, och oavsett vad människan ser av Guds substans och vad han har och är – representerar alltsamman Guds vilja för människan. Oavsett hur mycket människan är i stånd att inse, fatta eller förstå representerar allt Guds vilja — Guds vilja för människan. Om detta råder det inget tvivel! Guds vilja för mänskligheten är hur han kräver att människorna ska vara, vad han kräver att de ska göra, hur han kräver att de ska leva och hur han kräver att de ska vara kapabla att åstadkomma förverkligandet av Guds vilja. Är dessa ting oskiljbara från Guds substans? Med andra ord, Gud utger sitt sinnelag och allt han har och är, samtidigt som han ställer krav på människan. Där finns ingen falskhet, inget skådespeleri, inget hemlighållande och ingen försköning. Men varför är då människan oförmögen att lära känna Guds sinnelag, och varför har hon aldrig kunnat få en klar bild av det? Varför har hon aldrig begripit Guds vilja? Det som uppenbaras och utgår från Gud är vad Gud själv har och är, och det är vartenda uns, varenda sida, av hans sanna sinnelag – så varför kan inte människan se? Varför är människan oförmögen till ordentlig kunskap? Det finns en viktig anledning till detta. Och vad är denna anledning? Sedan skapelsen har människan aldrig behandlat Gud som Gud. I äldsta tider, oavsett vad Gud gjorde i fråga om människan – den människa han just skapat – betraktade hon honom bara som en följeslagare, som någon att lita på, och hon hade ingen kunskap om, eller förståelse av, Gud. Det vill säga, hon visste inte att det som utgick från detta väsen – detta väsen som hon litade på och såg som sin följeslagare – var Guds substans, och inte heller visste hon att detta väsen var den som härskar över allting. Enkelt uttryckt, den tidens människor kände inte igen Gud över huvud taget. De visste inte att himlarna och jorden och alla ting hade skapats av honom, och de var okunniga om varifrån han kom och, dessutom, om vad han var. På den tiden krävde Gud naturligtvis inte att människan skulle känna honom, förstå honom, förstå allt han gjorde eller vara informerade om hans vilja, för det här var den allra första tiden efter mänsklighetens skapelse. När Gud påbörjade förberedelserna för Lagens Tidsålders verk, gjorde han en del saker med människan och började även ställa en del krav på människan genom att tala om för henne hur hon skulle ge offergåvor till Gud och tillbe Gud. Först då fick människan några enkla uppfattningar om Gud. Först då förstod hon skillnaden mellan människa och Gud, och att Gud var den som skapade mänskligheten. När människan visste att Gud var Gud och människan var människa uppstod ett visst avstånd mellan henne och Gud, men fortfarande begärde inte Gud att människan skulle ha någon större kunskap om, eller någon djupare förståelse av, honom. Gud ställer alltså olika krav på människan beroende på stadierna och omständigheterna i hans verk. Vad ser ni i detta? Vilken aspekt av Guds sinnelag uppfattar ni? Är Gud verklig? Är de krav Gud ställer på människan lämpliga? I allra äldsta tider, efter Guds skapelse av mänskligheten, när Gud ännu inte hade inlett sitt arbete med att erövra och fullkomna människan och inte hade talat särskilt många ord till henne, begärde han inte mycket av människan. Oavsett vad människan gjorde och oavsett hur hon uppförde sig — även om hon gjorde en del som förargade Gud — förlät han allt och hade överseende med allt. Gud visste nämligen vad han gett människan och vad som fanns i hennes inre, och följaktligen visste han hur höga krav han skulle ställa på människan. Även om hans krav var mycket låga på den tiden betyder inte det att hans sinnelag inte var stort eller att hans visdom och allmakt bara var tomma ord. För människan finns det bara ett sätt att lära känna Guds sinnelag och Gud själv: genom att följa stegen i Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten, och genom att acceptera de ord som Gud talar till mänskligheten. Skulle människan, när hon vet vad Gud har och är och när hon känner Guds sinnelag, ändå be Gud visa henne sin verkliga person? Människan kommer inte att göra det och vågar inte göra det, för när människan har förstått Guds sinnelag och vad han har och är, då har hon redan sett den sanne Guden själv och har redan sett hans verkliga person. Det är det oundvikliga resultatet.
Allt eftersom Guds verk och plan oupphörligt fortskred, och efter det att Gud upprättat regnbågsförbundet med människan som ett tecken på att han aldrig mer skulle förstöra världen med hjälp av översvämningar, hade Gud en alltmer trängande längtan att vinna dessa som skulle kunna vara av ett sinne med honom. Han hade även en allt ivrigare önskan att vinna dessa som var kapabla att göra hans vilja på jorden, och dessutom att vinna en grupp människor som var i stånd att bryta sig fria från mörkrets krafter, inte vara bundna av Satan och i stånd att vittna om honom på jorden. Att vinna en sådan grupp människor var något Gud länge önskat, något han väntat på ända sedan skapelsens tid. Så oavsett att Gud använde översvämningar för att förstöra världen, och oavsett hans förbund med människan, förblev Guds vilja, sinnesstämning, plan och förhoppningar desamma. Vad han ville göra, och vad han längtat efter långt före skapelsens tid, var att vinna dessa i människosläktet som han önskade vinna — vinna en grupp människor som var i stånd att fatta och känna hans sinnelag, förstå hans vilja, en grupp som var i stånd att tillbe honom. En sådan grupp människor är verkligen i stånd att vittna om honom, och man kan säga att de är hans förtrogna.
Låt oss i dag fortsätta att gå tillbaka i Guds fotspår och följa stegen i hans verk så att vi kanske kan blottlägga Guds tankar och åsikter och allt som har med Gud att göra, allt detta som har varit “magasinerat” så länge. Genom dessa ting kommer vi att lära känna Guds sinnelag och förstå Guds substans; vi kommer att släppa in Gud i våra hjärtan, och varenda en av oss kommer sakta att närma sig Gud, minska vårt avstånd till Gud.
En del av det vi talade om förra gången handlade om varför Gud upprättade ett förbund med människan. Den här gången ska vår gemenskap handla om skriftställena nedan. Låt oss börja med att läsa Skriften.
A. Abraham
1. Gud lovar att ge Abraham en son
1 Mos 17:15–17 Och Gud sade till Abraham: ”Vad det gäller Sarai, din hustru, skall du inte kalla henne Sarai, utan hennes namn skall vara Sara. Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Ja, jag skall välsigna henne och hon skall bli en moder till folkslag; kungar över folk skall komma från henne.” Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?”
1 Mos 17:21–22 ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.
2. Abraham offrar Isak
1 Mos 22:2–3 Och han sade: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom.
1 Mos 22: 9–10 Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra
Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt.
Guds verk med att förvalta och frälsa mänskligheten börjar med Abrahams offrande av Isak
När Gud gett Abraham en son hade de ord som han talat till Abraham blivit verklighet. Det betyder inte att Guds plan upphörde där; tvärtom hade Guds storslagna plan för mänsklighetens förvaltning och frälsning bara just tagit sin början, och att välsigna Abraham med en son var bara inledningen av hans övergripande förvaltningsplan. Vem visste då, i den stunden, att Guds kamp mot Satan hade inletts i stillhet när Abraham offrade Isak?
Gud struntar i om människan är dåraktig — han begär bara att människan ska vara sannfärdig
Låt oss härnäst se på vad Gud gjorde med Abraham. I 1 Mosebok 22:2 gav Gud Abraham följande befallning: ”Ta nu din son, din ende son Isak, som du älskar, och bege dig till Moria land, och offra honom där som ett brännoffer på ett av de berg som jag skall berätta om för dig.” Guds mening var tydlig: Han sa åt Abraham att ge sin ende son Isak, som han älskade, som ett brännoffer. När vi ser på det i dag, strider Guds befallning fortfarande mot människans uppfattningar? Ja! Allt som Gud gjorde vid den tiden går helt på tvärs med människans uppfattningar och är ofattbart för människan. Folks uppfattningar gör att de tänker så här: När en man inte trodde och ansåg det vara en omöjlighet gav Gud honom en son, och när han hade fått en son uppmanade Gud honom att offra sin son — helt ofattbart! Vad tänkte Gud egentligen göra? Vad var Guds verkliga syfte? Han gav Abraham en son utan några villkor, men han begärde också att Abraham skulle utföra ett villkorslöst offer. Var det orimligt? Sett ur en utomståendes synvinkel var det inte bara orimligt utan också något av ”en massa besvär till ingen nytta”. Men Abraham själv ansåg inte att Gud begärde för mycket. Även om han hade vissa betänkligheter och var lite misstänksam mot Gud, var han ändå beredd att utföra offret. Så här långt, vad ser du som bevisar att Abraham var villig att offra sin son? Vad sägs i dessa meningar? Originaltexten ger följande redogörelse: ”Och Abraham steg upp tidigt om morgonen, sadlade sin åsna och tog med sig två av sina unga män och sin son Isak och han klöv veden till brännoffret, stod upp och gick till den plats som Gud hade berättat om för honom” (1 Mos 22:3). ”Och de kom till den plats som Gud hade berättat om för honom och där byggde Abraham ett altare och lade i ordning veden, och han band sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son” (1 Mos 22:9–10). När Abraham sträckte fram handen och tog kniven för att slakta sin son, såg Gud vad han gjorde? Det gjorde han. Hela processen, från början när Gud uppmanade Abraham att offra Isak till dess att Abraham faktiskt höjde kniven för att slakta sin son, visade Abrahams hjärta för Gud. Och i den stunden var Abrahams hjärta — trots hans tidigare dårskap, okunnighet och misstolkning av Gud — sannfärdigt och ärligt mot Gud och han var verkligen på väg att återlämna Isak, den son som Gud gett honom, till Gud. I honom såg Gud lydnad — just den lydnad han längtade efter.
I människans ögon gör Gud mycket som är obegripligt och till och med ofattbart. När Gud önskar att orkestrera någon, står denna orkestrering ofta i strid med människans uppfattningar och är obegriplig för henne, men det är just denna dissonans och obegriplighet som utgör Guds prövning och test av människan. Abraham kunde emellertid demonstreralydnaden mot Gud i sitt inre, vilket var den mest grundläggande beskaffenheten för att han skulle kunna uppfylla Guds krav. Först då, när Abraham var i stånd att lyda Guds krav, när han offrade Isak, kände Gud verkligen tillförsikt och sympati för människosläktet — för Abraham som han hade utvalt. Först då var Gud säker på att denna person som han utvalt var en oumbärlig ledare som kunde ta sig an hans löfte och hans kommande förvaltningsplan. Fastän det bara var en prövning och en test kände sig Gud nöjd. Han kände människans kärlek till honom och han kände sig tröstad av människan som aldrig tidigare. Hejdade Gud Abraham i det ögonblick då han höjde sin kniv för att slakta Isak? Gud lät inte Abraham offra Isak, för Gud hade helt enkelt inte för avsikt att ta Isaks liv. Alltså hejdade Gud Abraham i sista stund. För Gud hade Abrahams lydnad redan bestått provet, vad han gjorde var tillräckligt, och Gud hade redan sett resultatet av det han tänkte göra. Var det här resultatet tillfredsställande för Gud? Man kan säga att det här resultatet var tillfredsställande för Gud, att det var vad Gud ville och vad Gud hade längtat efter att få se. Är det sant? Även om Gud i olika sammanhang använder olika sätt att testa varje individ, såg han vad han ville se i Abraham. Han såg att Abrahams hjärta var sannfärdigt och att hans lydnad var villkorslös, och det var just detta “villkorslösa” som Gud längtade efter. Folk säger ofta: Jag har redan offrat det här, jag har redan försakat det där — varför är Gud ändå inte nöjd med mig? Varför fortsätter han att utsätta mig för prövningar? Varför fortsätter han att testa mig? Det här visar en sak: Gud har inte sett ditt hjärta och inte vunnit ditt hjärta. Det vill säga, han har inte sett sådan ärlighet som när Abraham var i stånd att höja sin kniv för att med egen hand döda sin son och offra honom till Gud. Han har inte sett din villkorslösa lydnad och har inte blivit tröstad av dig. Därför är det naturligt att Gud fortsätter att pröva dig. Är inte det sant? Vi lämnar det här ämnet där. Härnäst ska vi läsa ”Guds löfte till Abraham”.
3. Guds löfte till Abraham
1 Mos 22:16–18 ”Jag har svurit vid mig själv”, sade Jehova, ”ty eftersom du har gjort detta och inte har undanhållit din son, din ende son, kommer jag att välsigna dig med välsignelse och föröka din säd med tillökning som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade, därför att du har lytt min röst.”
Det här är en oavkortad redogörelse för den välsignelse Gud gav Abraham. Fastän den är kort är dess innehåll rikt: Den omfattar syftet med, och bakgrunden till, Guds gåva till Abraham, liksom vad det var han gav till Abraham. Den genomsyras också av den glädje och begeistring som Gud uttalade dessa ord med, liksom ivern i hans längtan att vinna dessa som är i stånd att lyssna till hans ord. I detta ser vi hur Gud uppskattar och känner ömhet för dessa som lyder hans ord och följer hans befallningar. Vi ser också det pris han betalar för att vinna människor, liksom den omsorg och eftertanke han lägger ner på att vinna dem. Textstycket, som innehåller orden ”Jag har svurit vid mig själv”, ger oss dessutom en stark känsla av den bitterhet och smärta som Gud, och Gud ensam, har burit bakom kulisserna till detta verk i hans förvaltningsplan. Det är en tankeväckande text och en som hade särskilt stor betydelse och fick långtgående konsekvenser för dessa som kom senare.
Människan vinner Guds välsignelser genom sin uppriktighet och lydnad
Var den välsignelse som Gud gav Abraham och som vi läser om här en stor välsignelse? Exakt hur stor? Det finns en nyckelmening här: ” och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade”, som visar att Abraham fick välsignelser som inte getts till någon som kom före eller efter honom. När Abraham på Guds begäran återlämnade sin ende son — sin älskade ende son — till Gud (observera: Här kan vi inte använda ordet “offrade”; vi bör säga att han återlämnade sin son till Gud), hindrade Gud honom inte bara från att offra Isak utan dessutom välsignade han honom. Med vilket löfte välsignade han Abraham? Löftet att göra hans ättlingar talrika. Och hur talrika skulle han göra dem? Skriften ger oss följande redogörelse: ”… som stjärnorna på himlen och sanden som finns på havets strand, och din säd skall besitta sina fienders portar, och i din säd skall alla folk på jorden vara välsignade.” I vilket sammanhang uttalade då Gud dessa ord? Det vill säga, hur mottog Abraham Guds välsignelser? Han mottog dem just så som Gud säger i Skriften: ”därför att du har lytt min röst.” Det vill säga, därför att Abraham hade följt Guds befallning, därför att han utan minsta klagan hade gjort allt som Gud hade sagt, begärt och befallt, gav Gud honom ett sådant löfte. Det finns en avgörande mening i detta löfte som berör Guds tankar på den tiden. Har ni sett den? Ni har kanske inte tänkt så mycket på Guds ord, på att ”Jag har svurit vid mig själv”. Vad de betyder är att när Gud uttalade dessa ord svor han vid sig själv. Vad svär människor vid när de avlägger en ed? De svär vid himlen, vilket betyder att de avlägger en ed inför Gud och svär vid Gud. Folk förstår kanske inte mycket av vad det innebar att Gud svor vid sig själv, men ni kommer att kunna förstå det när jag förser er med den rätta förklaringen. Att stå inför en människa, som bara kunde höra hans ord och inte förstå hans hjärta, fick Gud att än en gång känna sig ensam och villrådig. I förtvivlan — och undermedvetet, kan man säga — gjorde Gud någonting mycket naturligt: han lade handen på sitt hjärta och riktade sig till sig själv när han gav Abraham detta löfte, och på så sätt hörde mannen Gud säga: ”Jag har svurit vid mig själv.”
Du kan se på Guds handlande och tänka på dig själv. När du lägger handen på hjärtat och talar till dig själv, har du då en klar uppfattning om vad du säger? Är din attityd ärlig? Talar du uppriktigt, med ditt hjärta? Alltså ser vi här att Gud var uppriktig och ärlig när han talade till Abraham. Samtidigt som Gud talade med Abraham och välsignade honom, talade han också till sig själv. Han sa till sig själv: Jag ska välsigna Abraham och göra hans ättlingar lika talrika som stjärnorna på himlen och lika talrika som sanden på havets strand, därför att han lydde mina ord och han är den jag väljer. När Gud sa ”Jag har svurit vid mig själv”, beslutade han att genom Abraham frambringa det utvalda folket Israel, och sedan skulle han leda dessa människor framåt i takt med sitt verk. Gud skulle alltså låta Abrahams ättlingar bära Guds förvaltande verk, och Guds verk och det som uttrycktes av Gud skulle börja med Abraham och fortsätta i Abrahams ättlingar och på så sätt förverkliga Guds önskan att frälsa människan. Vad säger ni — är inte detta en välsignelse? Det finns ingen större välsignelse än detta för människan; man kan säga att detta är den allra största välsignelsen. Den välsignelse Abraham fick var inte att hans avkomlingar skulle bli talrika, utan att Gud skulle utföra sin förvaltning, sitt uppdrag och sitt verk i Abrahams ättlingar. Det här innebär att de välsignelser som Abraham erhöll inte var tillfälliga utan bestod allteftersom Guds förvaltningsplan framskred. När Gud talade, när Gud svor vid sig själv, hade han redan fattat ett beslut. Besannades förloppet hos detta beslut? Förverkligades det? Gud beslöt att från den stunden skulle hans ansträngningar, det pris han betalade, vad han har och är, hans allt och även hans liv ges till Abraham och Abrahams ättlingar. Gud beslutade också att han, med början i denna skara människor, skulle manifestera sina gärningar och låta människan se hans visdom, myndighet och makt.
Att vinna dessa som känner Gud och är i stånd att vittna om honom är Guds oföränderliga önskan
Samtidigt som Gud talade till sig själv, talade han också till Abraham, men kunde Abraham — förutom att han hörde de välsignelser som Gud gav honom — förstå Guds verkliga önskningar i alla de ord han just då talade? Det kunde han inte! Och därför var Guds hjärta just då, när han svor vid sig själv, fortfarande ensamt och sorgset. Det fanns fortfarande inte en enda människa som kunde förstå eller begripa vad han hade för avsikt och vad han planerade. Just då var ingen – inte heller Abraham – i stånd att tala med honom i förtroende, och än mindre var någon i stånd att samarbeta med honom i att utföra det verk han måste uträtta. På ytan hade Gud vunnit Abraham och vunnit någon som kunde lyda hans ord, men denna persons kunskap om Gud var faktiskt nästan lika med noll. Fastän Gud hade välsignat Abraham var Guds hjärta fortfarande inte tillfreds. Vad innebär det att Gud inte var tillfreds? Det innebär att hans förvaltning bara just hade börjat, det innebär att de människor han ville vinna, de människor han längtade efter att se, de människor han älskade, fortfarande var långt från honom. Han måste få tid, han måste vänta, han måste ha tålamod. För just då fanns det ingen förutom Gud själv som visste vad han behövde, vad han önskade vinna eller vad han längtade efter. Så samtidigt som Gud kände sig mycket entusiastisk kände han sig också tung till sinnes. Men han stannade inte upp utan fortsatte att planera nästa steg i vad han måste göra.
Vad ser ni i Guds löfte till Abraham? Gud skänkte stora välsignelser till Abraham av den enkla orsaken att han lyssnade till Guds ord. Ytligt sett tycks det normalt och självklart, men i det ser vi Guds hjärta: Gud värdesätter i synnerhet människans lydnad mot honom, och han uppskattar människans förståelse av honom och ärlighet mot honom. Hur mycket uppskattar Gud denna ärlighet? Ni förstår kanske inte hur mycket han uppskattar den, och det finns kanske ingen som inser det. Gud gav Abraham en son och när den sonen hade vuxit upp sa Gud till Abraham att offra sin son till Gud. Abraham lydde Guds befallning till punkt och pricka, han lydde Guds ord, och hans ärlighet berörde Gud och värdesattes av Gud. Hur mycket värdesatte Gud den? Och varför värdesatte han den? I en tid när ingen begrep Guds ord eller förstod hans hjärta, gjorde Abraham något som skakade himlen och fick jorden att skälva, och det fick Gud att känna en oöverträffad känsla av tillfredsställelse och gav Gud glädjen över att ha vunnit någon som var i stånd att lyda hans ord. Denna tillfredsställelse och glädje kom från en varelse som Gud skapat med sina egna händer, och det var den första ”offergåva” som människan offrat till Gud sedan människan skapades och den som Gud satte störst värde på. Det hade varit en svår tid för Gud då han väntat på detta offer, och han betraktade det som den första och viktigaste gåvan från mänskligheten som han skapat. Den visade Gud den första frukten av hans ansträngningar och det pris han betalat, och den lät honom se hoppet i mänskligheten. Efteråt längtade Gud ännu mer efter en grupp av sådana människor som kunde hålla honom sällskap, behandla honom med ärlighet och uppriktigt bry sig om honom. Gud hoppades till och med att Abraham skulle leva vidare, för han önskade att ett sådant hjärta skulle göra honom sällskap och vara med honom då han fortsatte sin förvaltning. Men det spelade ingen roll vad Gud ville, det var bara en önskan, bara en tanke — för Abraham var bara en människa som var i stånd att lyda honom och han hade inte den minsta förståelse av, eller kunskap om, Gud. Han uppfyllde inte på långt när Guds krav på människan: känna Gud, vara i stånd att vittna om Gud och vara av ett sinne med Gud. Och därför kunde han inte vandra med Gud. I Abrahams offer av Isak såg Gud Abrahams ärlighet och lydnad, och han såg att han hade klarat Guds test av honom. Trots att Gud accepterade hans ärlighet och lydnad var han fortfarande inte värdig att bli Guds förtrogne, någon som kände Gud, förstod Gud och var underrättad om Guds sinnelag; han var långt från att vara av ett sinne med Gud och att göra Guds vilja. Och därför var Gud i sitt hjärta fortfarande ensam och orolig. Ju mer ensam och orolig Gud blev, desto större blev hans behov av att så snart som möjligt fortsätta med sin förvaltning och kunna välja ut och vinna en grupp människor som så snart som möjligt skulle verkställa hans förvaltningsplan och utföra hans vilja. Detta var Guds ivriga önskan och den har förblivit oförändrad från begynnelsen till i dag. Ända sedan han skapade människan i begynnelsen har Gud längtat efter en grupp övervinnare, en grupp som ska vandra med honom och är i stånd att förstå, begripa och känna hans sinnelag. Denna Guds önskan har aldrig förändrats. Oavsett hur länge till han måste vänta, oavsett hur svår vägen framåt må vara, oavsett hur fjärran de mål han längtat efter är, har Gud aldrig ändrat eller gett upp sina förväntningar på människan. Nu när jag har sagt detta, inser ni något av Guds önskan? Kanske är era insikter inte särskilt djupa — men det kommer successivt!
Under samma tidsperiod som Abraham levde utplånade Gud också en stad. Denna stad hette Sodom. Utan tvivel är många människor bekanta med historien om Sodom, men ingen känner till Guds tankar som utgjorde bakgrunden till hans förstörelse av staden.
Och i dag ska vi så, med hjälp av Guds samtal med Abraham nedan, lära oss om hans tankar vid den tiden samtidigt som vi lär oss om hans sinnelag. Låt oss härnäst läsa följande skriftställen.
från "Ordet framträder i köttet"
0 Kommentarer